Kärlek

Störst av allt är kärleken

En sak är säker, inget sker förgäves.

Även i de mest onödiga, 

tragiska händelser går det att hitta

guldkorn.

Idag har det gått precis en månad sen

jag miste min son.

Sorgen är enormt intensiv och upplevs

olika från dag till dag.

I torsdags var det begravning och med 

det tror man kanske att det värsta

är över.

Men dagarna efter har varit riktigt

jobbiga.

Sakta, sakta skall livet gå vidare och

sorgen och saknaden blir en del 

av min vardag.

Ännu så länge känns det avlägset men

jag är i grund och botten en

positiv människa och vet att man måste

flyta med och gilla läget

för det finns ju inga alternativ.

Begravningen var så enormt vacker!

Den var annorlunda, den var Martin...

Kyrkan har sina regler för hur en

begravning skall gå till men man 

kan påverka så mycket mer än många tror.

Drygt en halvtimme innan själva 

begravningen startades ett bildspel

som visades på en stor skärm.

Bilderna var på Martin i alla åldrar

och ackompanjerades av den musik han

själv tyckte om.

Kistan var annorlunda dekorerad och 

som ingångsmusik hade vi valt "Strövtåg i hembygden" 

i Mando diaos tappning spelad på orgeln.

Annorlunda och vackert!

Vi valde en präst som Martin

kände sen tidigare och som döpt bägge 

 hans barn.

En fantastisk människa som på ett varmt

och kärleksfullt sätt lotsade oss

igenom denna jobbiga stund.

Den manlige solisten spelade gitarr och sjöng

så det kröp i nacken!

Utgångmusiken var "Bridge over troubled

water" och alla hans vänner bar och

eskorterade kistan ut till graven.

Vid graven spelades "Amazing grace"

på säckpipa.

Sammantaget tror jag detta blir ett

sorgligt men fint minne för de

närvarande.

Ute på olycksplatsen lyste ett stort hjärta

hela dagen

gjort av mängder av lyktor och 

marschaller.

Utanför grindarna till kyrkan hade hans 

vänner målat

och fraktat dit en stor sten de målat

som en sista hälsning.

Denna sten skall de sedan placera vid olycksplatsen.

Efteråt hade vi en minnesstund.

Inte en vanlig sådan där man sitter i

långa rader utan mitt i lokalen stod

ett buffébord med sånt Martin tyckte om.

Sen tog man det man ville ha och

minglade runt och pratade med dem man

ville prata med.

Som jag skrev tidigare,

man behöver inte göra så som det brukar

göras, bara för att det skall vara så.

Utan utforma begravningen utifrån

den person man mist...

Dagen efter hade Martins vänner ordnat

den finaste av minnesfester.

Jag har genom åren spelat mycket gitarr

och sjungt och det fanns en låt

som Martin ofta ville jag skulle spela.

Jag ville så gärna framföra den,

men just i fredags hade jag en riktigt

tung dag.

Hela dagen gick utan att jag plockade fram

gitarren som jag inte rört på nåt

halvår.

Jag gav faktiskt upp tanken att närvara

och få kraften till att kunna sjunga.

Men en stund efter de samlats lade de ut bilder på face-book och jag såg allt det

vackra de förberett.

De hade flyttat dit bilen, husvagnen och

cykeln som de byggt tillsammans.

Det var upplyst av massor av ljus!

Inomhus satt förstorade bilder på Martin

på väggarna.

De hade ordnat en tipspromenad med

frågor om Martin.

När jag såg detta kände jag hur jag fylldes 

av en enorm kraft över denna fantastiska

kärlek som dessa ungdomar visar

varandra.

Jag tänkte kan de så kan jag!

Så jag åkte dit med gitarren och hämtade

ännu mer kraft genom att berätta lite

anekdoter om mig och Martin och sen

slöt jag mina ögon.

När jag spelade låtsades jag att han satt

på en stol framför mig och tittade mig 

i ögonen.

Jag sjöng som aldrig förr och inte en gång

öppnade jag ögonen.

Det var så mäktigt och jag förstår inte var

krafterna kom ifrån?

Men vi delar detta minne vi som var där

och det var nog

fler än jag som kände hans närvaro

i lokalen.

Martin är borta men hans död har inneburit

att många människor kommit så mycket 

närmre varandra.

Att så många förstått att vi måste vara

rädda om varandra och se innanför den

glättiga ytan.

Att det är viktigt att leva och tala om

att vi älskar och tycker om.

För man vet aldrig om man får en

andra chans...

Kram Pia