söndag 12 oktober 2014

Utmaning!

Utmaning!

För allra första gången i bloggens
historia vill jag starta en
utmaning/uppmaning till alla er
bloggvänner!
Vi bloggar alla om olika saker...
mode, heminredning, trädgård osv.
Men vad hjälper det vad vi brinner för om vi inte har det allra viktigaste runt oss?
Dem vi älskar!!
Om ett av dina barn dör, din bror eller
syster...då ter sig genast allt
det andra så litet...
Jag vill utmana er alla att ägna ett
inlägg på era bloggar åt
självmord/suicide.
Jag kommer ge er redskapen och fakta
och en doft av min smärta.
Men ni gör alla er egen variant på
samma viktiga ämne!




Detta är min äldsta son Martin.
Den 16 november förra året valde han
att avsluta sitt eget liv.
Jag och hans pappa förlorade vår son.
Emma, Peter, Erik och Emil förlorade
sin bror.
Arvid och Freja förlorade sin älskade
pappa.
Jenny förlorade sin älskade pojkvän.
Kompisar, fotbollsvänner,
arbetskamrater förlorade en älskad vän.
Så otroligt många som berörs...

Så onödigt, så tragiskt,
så smärtfyllt!




Förra året tog ca 1600 personer i
Sverige sitt liv.
Många av dem ungdomar!
Det är 4 stycken om dagen i snitt.
Det är den vanligaste dödsorsaken bland unga män, och det kan ställas mot siffran
264 personer som dog i trafiken 2013.
Låt dessa siffror sjunka in...
Om vi då tänker oss att minst 10
personer påverkas runt varje självmord,
oftast fler då kommer vi upp i
hisnande siffror!
Många får psykiska besvär, får svårt
att klara arbetet, förlorar kontakt med
vänner och många försöker själva
ta sitt liv.
Många av dessa problem beror på gamla
nedärvda tabun om psykisk ohälsa.
På skuldbelägganden och samhället och
allas vår ovilja mot att våga
möta människor i sorg.
Att hasta vidare i våra egna liv och
sticka huvudet i sanden och tänka
det händer inte mig.
Men vet du vad det kan hända dig idag,
imorgon, nästa vecka...




Att berätta för er hur det är att mista ett barn det går inte.
Men jag försöker ibland ge en liten doft av smärtan.
Tänk på ett av dina barn.
Fokusera på att sitta och tänka på just det barnet en stund.
På hur mycket du älskar det, saker ni upplevt
tillsammans,
minnen, personliga egenskaper.
Sitt så en stund och älska tanken av ditt barn.
Sen slår du om och tänker nu är det barnet dött. Ni kommer aldrig mer träffas,
du kommer aldrig kunna lyfta luren och
säga det du vill säga...aldrig mer...
Just i det ögonblicket orkar du bara tänka
så några sekunder för smärtan och tanken gör allt för ont!!
Den smärta ni då känner, just i det ögonblicket!
Den smärtan har jag och alla som mist ett barn 24 timmar om dygnet..varje sekund
och vi kan inte slå bort tankarna för det
är vår verklighet.




Kostnaden för samhället för alla
självmord och självmordsförsök uppgår
till mångmiljardbelopp!
Satsningar vi gör för att förebygga
är "som fisar i rymden"
NASP vår statliga myndighet som arbetar
med att forska kring självmord
och ta fram förebyggande program får
ynka 3 miljoner om året.
Det är som att hälla ett glas vatten
på ett brinnande hus!
Människor söker sig till psykvården och får
många gånger med sig redskapen hem för
att ta sitt liv.
Kvar runt står förtvivlade anhöriga
med den smärta, förtvivlan, skuld och
komplicerade sorg jag försökt
 beskriva.



Vad kan du och jag då göra?
Om du på minsta sätt misstänker att någon
har funderingar på att ta sitt liv så fråga.
Fråga rakt ut hur personen mår och
berätta att du är orolig.
Var beredd på att lyssna för du kan få ta emot en lavastorm...men du måste finnas
och lyssna om du frågat.
Kanske kan du vara den som gör skillnaden
i någons liv...
Det värsta du kan göra det är att blunda,
undvika och vara likgiltig.



I Sverige finns en ideell organisation
som heter Suicide zero.
De arbetar för att radikalt minska självmorden.
Många av de engagerade har själva mist barn i självmord.
Gå gärna in och läs om deras viktiga
arbete HÄR
Eftersom Martins ettåriga dödsdag närmar sig
har vi startat en insamling i hans namn.
Pengarna går oavkortat till Suicide
zeros viktiga arbete.
De har 90 konto och är medlemmar i
FRII som borgar för trygghet att dina
pengar hamnar där de ska.




Om du vill hedra vår älskade Martins
minne med en gåva till Suicide zero så
klicka HÄR och jag uppmanar alla er
som läser att rannsaka ert hjärta
inför det jag skriver...

Och nu uppmanar jag er bloggvänner att ägna ett inlägg åt detta viktiga ämne.
Skriv om ni vill låna bilder,
eller vill ha mer fakta. 
Jag ber er från hjärtat att länka till Martins minnesinsamling.
När ni publicerat ert blogginlägg
så skriv länken till er blogg i
kommentarsfältet nedan så kommer jag föra in
era länkar i detta blogginlägg 
efter hand.



Ni kommer direkt till Martins
minnesinsamling
HÄR

Varma kramar

54 kommentarer:

Snäckskalsdalen. sa...

Nu har jag läst allt som du skrivit sedan förra året. Jag kom bort från en massa bloggar med ett datorhaveri, jag var ju jämt inne på din blogg tidigare.

Och vad du och resten av familjen varit med är helt bedrövligt hemskt, och att du orkar skriva om det är beundransvärt. Jag har läst en artikel i BT från i maj, tror jag det var, och vilka kval du och familjen måste gå igenom, det är nog obegripligt så länge man inte varit i någon liknande situation.

Att mista ett barn, jaa, jag kan ju inte föreställa mig det eftersom jag inga egna har (självvalt), men jag försöker tänka och att det är bland det absolut värsta som finns, det är helt säkert och att du levt med Martins tvivel om livet i så många år, ja, vad säger man......

Jag vill anta din utmaning men jag måste tänka mycket och länge för än har det inte hänt att någon jag känner väl valt att göra på samma sätt.....

Livet är ändå bra finurligt, det är sån tur att man inte vet vad som kommer att hända, hade vi vetat det, då hade nog inte människan funnits kvar som varelse.

Stor, stor, stor kram
Agneta

Marita Carlén sa...

Jag har läst, och förstår på något sätt, även om jag inte upplevt denna ofattbara smärta.
Får jag länka till ditt inlägg från min blogg http://knaskorken.wordpress.com? Jag har träffat din artige, snälle, hjälpsamme son, och kan inte greppa att han inte lever på jorden mer.
Vad ska jag skriva, allt känns litet och onödigt.
Kram Marita

tre nyanser av vitt sa...

Det är fruktansvärt att mista någon och vill inte, kan inte föreställa mig hur det känns att mista sitt barn! Min bror dog för snart 6 år sedan, en långsam självdöd kallar jag det. Han drack på helger och ledigheter, inte när han arbetade, väldigt plikttrogen. Under en semestertripp till Teneriffa med sambo och kompisar...du vet med billig sprit och så, då orkade inte hans kropp med mer utan han fick akut ont i magen. Blev inlagd på sjukhus i Teneriffa, första gången på sjukhus för honom överhuvudtaget. Vi i alla i familjen åkte ner till teneriffa, tyvärr var han nedsövd så fick inte träffa honom. Han var så rädd så de sövde ner honom. Min mor hann träffa honom i vaket tillstånd och han lovade att aldrig ta en droppe till om han klarade sig ur detta (han visste hur läget var). Från oktober till dec låg han nedsövd på Teneriffa, nyårsmorgonen kl 05 somnade han in för alltid endast 41 år. Så onödigt så tragiskt! Han lämnade också två tonårsbarn. Vi fick inte hem honom till Sverige förrän i februari. Gråter när jag skriver för det är ett stort sår i mig i och för sig har det läkt ihop men det rivs lätt upp igen. Känner med dig och din familj! Kram Marie

Anonym sa...

Bra och fint skrivet Pia fantastiskt att du kan, vill och framförallt orkar med tanke vad du gått igenom.
Jag är övertygad att du kommer hjälpa många i ditt arbete med detta Stor kram till dig. /Jan

ETT RÖTT MONOGRAM sa...

Så bra skrivet Pia. Har allt tänkt på dig ibland, och kikat in lite på din blogg. Det du har gått igenom är så ledsamt, självklart ska jag skriva något på bloggen. I vilken form vet jag inte, ska fundera. Men ett litet bidrag har jag redan satt in på minnesinsamlingen.
Stor kram/AM

Livet ... på Øvre Holt ! sa...

Å kjære vene deg , det er fryktelig fryktelig vondt å tenke på det å miste et av barna og i selvmord , det må være forferdelig ! Jeg tenker mye på de som tar den avgjørelsen og de som sitter tilbake , det er helt umenneskelig ! Det er et utrolig viktig tema du tar opp her og det har vi godt av å tenke på alle sammen . Varm klem til deg .<3

Bittan sa...

Fina Pia ! jag har följt dej och kan inte ens tänka klart tanken vilken smärta du genomlidit / genomlider .Har ju skrivit både här och på fb men orden räcker liksom inte till . Vi har också upplevt liknande i vår absoluta närhet så jag hoppas du respekterar att det ett ämne jag inte vill ta upp på min blogg , helt av privata skäl. Mina tankar finns hos dej . Stor kram Bittan

Tiger sa...

Jag är inte lika flitig att titta runt på bloggar nu för tiden då tiden inte räcker till... Men jag har kikat in lite på din blogg emellanåt och tänkt på dig. Jag trodde att det var en trafikolycka som din son råkade ut för. Att det var ett självmord hade jag inte förstått förrän nyligen. Hur fick ni veta att det var en självvald olycka?

Jag förstår att det måste vara det värsta som kan hända när ens barn dör, oavsett ålder. Jag har en arbetskamrat som miste en vuxen dotter för 12 år sedan. Det var en olycka samma dag som min arbetskamrats man fyllde 50 år. Det blev något helt annat än den fest som de höll på att förbereda. Min arbetskamrat skilde sig från sin man något år efter olyckan. Jag har förstått att du och din man också har gått skilda vägar och att du har lämnat ditt älskade Skogslyckan. Känner med dig i all din sorg!

Jag gissar att när någon tar sitt liv gör det sorgen ändå värre. När jag var ung var det en dåvarande arbetskamrat som valde att ta sitt liv. Jag fick sedan överta hans jobb, vilket kändes märkligt. Så jag har mött det, fast inte på så nära håll.

Kram
Elisabet

Anonym sa...

Vad fantastiskt fint skrivet!
Jag läste din blogg lite sporadiskt till och från om din sorg efter din son. Din sorg berörde och rörde mig till tårar, men jag satt ändå "trygg" bakom min datorskärm med alla mina nära och kära endast ett telefonsamtal bort.
Den 19 april i år gick min värld sönder.
Vi var ute med hundarna när min sambos telefon ringer. Han går iväg och pratar och jag hör honom säga: men vad fan säger du. Min första tanke var att nu har det hänt något men jag slår bort det. Efter en stund kommer han fram till mig och räcker över telefonen. Han gick konstigt, stelt och hade ett konstigt uttryck i ansiktet. Han ber mig sätta mig ner och säger att min mamma vill prata med mig. Jag viftar bort honom, tar telefonen och hör mammas röst. Den låter inte som vanligt så säger hon: din bror är död. Han har hängt sig.

Jag kan inte med ord beskriva hur min värld rasade där och då. Hur jag hörde min mamma säga dessa ord men inte förstå innebörden i vad hon sa. Hur jag skrek och anklagade henne för att ljuga skrek att jag måste få prata med pappa för att höra sanningen från honom. Smärtan och rädslan över att höra min store starka pappa gråtande säga att mamma talade sanning.
Jag fick även prata med prästen som var hemma hos mina föräldrar. Jag höll fast vid mitt lilla hopp om att allt var ett gigantiskt misstag så jag frågade prästen om det var möjligt att kunna få se min bror. Hon svarade något om att det var ju helg och jag skrek åt henne: jag ger väll fan i om det är helg, dom säger att min bror är död.

Min älskade lillebror såg ingen annan utväg än att ta sitt liv(33 år gammal) någon gång mellan den 16 och 19 april.
Jag har försökt många gånger att sätta ord på den sorg, smärta, ångest, känsla av övergivenhet, förtvivlan, tomhet, kaos och aggresion som jag kände och fortfarande känner. Det finns inget som verkligen visar och beskriver det bottenlösa mörker som ligger i dessa ord.

Skam och skuld kände jag också och känner än i dag. Inte skam över att min bror tagit sitt liv utan skam över att jag fortfarande kallade mig för syster. En syster borde ha känt att sin lillebror mådde så dåligt. Jag borde ha förstått, borde ha kunnat läsa mellan raderna och hört på hans tonfall att det var riktigt illa ställt med honom. Pga avståndet mellan oss så hade jag inte sett honom sedan sommaren men vi pratade i telefonen ofta. Nu när jag har i mitt huvud gått igenom minnesfragmenten av våra samtal så...jag borde ha insett att någonting var fel. Det skulle ha varit han och jag mot världen och jag svek honom.

Det som är svårast att ta in, det som fortfarande ger mig ångestattacker är att jag ALDRIG mer kommer att få se honom. Ordet aldrig i den där meningen betyder resten av mitt liv.

"hade jag vetat att sista gången jag kramade dig var den sista gången, hade jag kramat dig hårdare och aldrig släppt taget"

Kram
Jenny
Fd:svartatassarivitsoffa.blogspot.com



Anna Truelsen sa...

Styrkekram till dig Pis! Det var väldigt ledsamt att höra det här!
Stor kram Anna

Anna Truelsen sa...

*pia

sylvia sa...

Flott skrevet Pia,
Denne sorgen er så uendelig stor <3
Vi har akkurat mistet halvbror til mine eldste barn ,
Ikke selvmord ,men han druknet bare 23 år gammel,
Å det gjør så vondt så vondt,
Ta vare på hverandre ,
Klem

Änglarum sa...

Hej Pia! tack för att du delar med dig av det ofattbara som hänt dig o din familj <3 Jag funderade en stund sen skrev jag några rader hos mig och såklart stöder jag din insamling,det lilla man kan göra.Jag är som sagt ingen skrivare,men hoppas jag kan hjälpa till att sprida vidare på mitt sätt.Varmaste kramar från Jessica

Mira sa...

Kjære Pia,
Så forferdelig trist.
Har lest bloggen din og mange tårer har rent ned mine kinn.
Lager gjerne et innlegg, (låner litt av din tekst). Håper det er greit.

For et år siden døde min bror , sovnet brått inn i sin egen seng, me skjønte ingenting, men det var skogflåtten.

Tenker på deg . varme klemmer.

Anonym sa...

Så hemskt berör verkligen jag själv var endast åtta år när jag tänkte avsluta mitt liv men en äldre vän stoppade mig,går inte in på detta här men har erfarenhet då min älskade mamma valde att avsluta sitt liv alldeles för ung och så ont det gjorde,många känslor.Vet att det inte är samma sak som att förlora sitt barn fast jag känner smärtan i själ och hjärta=(

Valde att kommentera anonymt hoppas det var ok!

Kram till dig!

Fru Eriksson sa...

Detta berör mig djupt i hjärtat,gör ont eftersom jag haft när & kär som valt att avsluta sitt liv alldeles för tidigt :(

/Kramar om men antar inte utmaningen det känns för svårt,hoppas du förstår!

Jennys Vita Villervalla sa...

Käraste Pia!
Jag har gjort ett inlägg på min blogg och länkar till dig!
Stor varm kram till dig och de dina!
Jenny

Silversmed Linnéa Eriksdotter Ekencrona sa...

Sjävklart länkar jag och skriver några ord, jag gör det så gärna för att visa mitt deltagande i er sorg över Martin. Vilken snygg och fin kille!
Jag har själv levt i tio år med en son som har självskade beteende, oerhört jobbigt och svårt och många gånger har mitt eget liv saknat mening då han skurit upp sin kropp...
Ens barn är en del av oss själva, de är inte bara samma kött och blod utan de äger en del av hjärtat som aldrig kan vara helt om inte DE är hela!
Du får alla mina varma tankar Pia!
Vad mer kan jag göra?! Säg!

Varma kramar!!!!
Linnea i Solglänta

Lilla Blanka sa...

Finaste Pia,

Jag hittar inga ord...för något sådant här kan
inte förstås av vårt intellekt, men mitt hjärta
svämmar över av ljus och kärlek som
jag vill ösa över dig.

Min allra största kram
Mia

Kristina Österberg sa...

Tack Pia <3
Jag vill göra ett inlägg i min blogg, måste vänta med det till i morgon. Vill gärna ta upp litet siffror om hur vi har det i Finland och jag hinner inte med det nu just. Bestämde mig just för att spendera resten av kvällen med mina söner, 14 och 15 år och ringa min vuxna son, som studerar på annan ort <3

Kristina Österberg sa...

Och jag kommer att göra inlägget både på finska och svenska!

Meta sa...

Jag kan förstå lite av dina känslor även om jag inte förlorat ett barn utan mitt barnbarns pappa. Du har gjort det mycket fint i ditt inlägg och jag tror att mååånga förstår att det är viktigt att stödja en sådan sak.
Önkar dig och de dina en bra och fin helg på ert sätt.
Kramar Meta

Anonym sa...

http://www.vidieckysen.blogspot.sk/2014/10/pre-piu-martina-ziadnych-dalsich.html

Zdenka sa...

http://www.vidieckysen.blogspot.sk/2014/10/pre-piu-martina-ziadnych-dalsich.html

A House With A View sa...

Blir sååå ledsen och berörd av ditt inlägg... kan inte föreställa mig hur det skulle kännas att förlora något av mina tre barn. Vilket hemskt år du haft Pia. Jag önskar att ingen i världen skulle behöva uppleva ett liknande. Så klart vill jag göra ett inlägg om detta viktiga... jag behöver lite tid att fundera över hur jag ska göra det. Återkommer när jag publicerat inlägget.

Många många styrkekramar till dig från mig <3

Mittgodastefinaste sa...

Hittade hit via ett rött monogram.

Att förlora ett barn så fruktansvärt att man inte ens kan ta in tanken.

Fantastiskt skrivet.

//Jenny

Anonym sa...

Jag förlorade mitt barn på samma sätt för åtta år sen. Jag har valt att fokusera på mina barn som lever men sorgen efter min flicka finns hela tiden kvar. Tiden mildrar men sorgen och saknaden blir inte mindre med åren. Glädjen över mina barn och barnbarn innebär trots allt att sorgen går att bära men tanken att jag hade kunnat se vad som var på gång lämnar mig inte.

Granne med Selma sa...

Åh, Pia!
Sitter i natten och läser ditt inlägg. Blir så berörd och så full av känslor. Ser på de underbara bilderna av din son och tänker att i varje människa finns sorg och smärta även om munnen ler och ögonen glittrar. Vill inte gör övningen du skrev om, att tänka sig sitt barn som borta. Vill inte, för det gör för ont.
Jag länkar så klart till ditt inlägg. Jag måste bara samla tankarna lite och fundera ut hur jag bäst ska sätta ord på det vi så sällan pratar om.
Kramar om

Hannis sa...

Även om det är oerhört, obegripligt smärtsamt att läsa så är jag tacksam att du har orken att dela med dig.
Att du väljer att skriva om det som är så viktigt och samtidigt så skamfyllt i mångas ögon. Psykisk ohälsa som i värsta fall (som i ert )leder till att någon avslutar sitt liv.
Det är bedrövligt!

Jag ska skriva ett inlägg, Jag ska skriva det utifrån min egen erfarenhet av psykisk ohälsa och två av mina vänners avslutande av sina liv.

Och fast vi inte "känner" varandra så skickar jag en kram, en mjuk sån//Hannis

G:a Affären sa...

Kommer så väl ihåg när din Martin förolyckades, snart har det gått ett helt år och du har levt med det varje dag, timme, minut och sekund.
Ditt inlägg känns oerhört viktigt och jag kommer att göra ett inlägg till veckan, ett litet bidrag fins redan i minnesinsamlingen.
Min dotter har precis avslutat sin utbildning och ska jobba ideellt med den här frågan, visserligen i Australien....hon berättade precis som du skriver hur oerhört viktigt det är att fråga rakt ut, lyssna och det viktiga att sedan finnas där.

Varma tankar och kramar till Dig
Cia

fridasofias sa...

Jag verkligen lider med dig när jag läser det här och det virvlar upp massor med känslor inom mig. Jag vet att jag kommer förlora min mamma inom allt för kort tid. Att försöka förbereda sig på det är fruktansvärt. Overkligt, ofattbart och orättvist.

Blommiga Rutan sa...

Så starkt och beundransvärt av dig att skriva om det fruktansvärd, ofattbara som hänt er familj . Tänker på det hela tiden sedan jag läste AnnaMarias inlägg i morse . Visste inte att detta hänt, följer inte bloggar på samma sätt som jag gjorde när jag kunde kommentera från datorn. Nu har jag läst dina äldre inlägg . Så starkt av dig att orka skriva och dela med dig när det värsta som kan hända, hänt.
Säkert känns det bra för många, många att läsa om detta få det ju tyvärr händer alldeles för ofta.
Ger så klart ett bidrag till Martins minnesinsamling.
Varma kramar Amncathrine

Annelie Thunberg sa...

Gokväll fina du...Jag har precis läst ditt inlägg å ligger i soffan med magont å en tår i ögat,försökte göra som du skrev att tänka på ett av mina barn...Å det var jäkligt jobbigt,jag vet inte vad jag skulle göra lr bli om jag skulle förlora en av mina grabbar...Ibland önskar jag att dom var små så jag kunde beskydda dom från allt ont men så fungerar inte livet och in i deras innersta tankar å känslor kommer jag nog aldrig,fast jag skulle vilja...:)
Jag är så dålig på att uttrycka mig i skrift,jag är en som är duktig på att prata å visa mina känslor,gestikulerar å så....Så ett bra inlägg på min blogg blir det inte men nåt blir det.
Massor massor med Goa å varma kramar från mig å en pöss på pannan
Annelie❤️❤️

Ann Kåge sa...

Har tagit del av det fina du skrivit. Stort tack för att du delar med dig av allt du varit med om.
Varma kramar Ann

Hannis sa...

God morgon.
Här är länken till det som jag har skrivit.
Jag har länkat till dig och din sons sida.

http://tidigamornar.blogspot.se/2014/10/nar-nagon-gar-sonder.html

Ha en fin dag.

Sommerhuset i bakken sa...

Kjære, Pia!

For et utrolig varmt, rørende, personlig og trist innlegg du har skrevet her. Jeg føler så med deg, og tenker masse på deg. Å miste et barn må være den største sorgen i en mammas liv.

Jeg synes du har brukt utrolig vakre bilder og nydelige ord for å skrive om sorgen din, og for å formidle dette budskapet som er så enormt viktig.

Tusen, tusen takk for at du deler dette med oss.

Varme tanker går til deg og din familie.

Stor klem til deg fra meg

Lantliv i Norregård sa...

Pia....
Finns inte ord för vad Ni går igenom. Jag beundrar din styrka att dela med Dig. Jag har skrivit ett litet inlägg & länkat till Dig idag<3

Varmaste kramen Malin

G:a Affären sa...

Idag finns inlägget med länkar på min blogg, låt oss nu hoppas att många lämnar ett bidrag. Det här är ett oerhört viktigt ämne, och även i nyhetssändningar uppmärksammas det.

Varma tankar och kramar till dig!
Cia

Vintage House sa...

Hej käraste du,
Gick förbi din affär i onsdags men du hade ej öppet.
Har läst dina rader och en djup sorg högg mig rakt i hjärtat att få upplev det värsta tänkbara att förlora sitt barn det vill man inte uppleva.
Många mår idag så dåligt av all press och stress och det går bara ner i åldrarna är skrämmande.
Så tacksam över att du orkar och finner energin till att göra det..
Helt fantastiskt...
Skickar dig den allra varmaste tanken .
Kram
Sandra

Anonym sa...

Tänker på dig och din familj, finns inga ord. Jag har skrivit ett inlägg på min blogg! Så modigt och starkt att dela din upplevelse med andra!
http://enkanslaavlantlif.blogg.se/?tmp=917147
Kram Maria

Vit Hortensia sa...

Ingen kan känna din sorg, men vi kan alla beröras av den och föra den beröringen vidare. Det har jag gjort på min blogg, genom min egen berättelse och länkat den till dig.
Stor varm kram till dig!
Birgitta

G:a Affären sa...

Hej igen Pia,

På min blogg fick jag en kommentar om ditt inlägg från min dotter, som jag kopierar här:

Blogger These are the days sa...
Vilken fin kille, Martin, med sitt leende. Precis som Pia skriver "Det värsta du kan göra det är att blunda, undvika och vara likgiltig." Men tyvärr vet inte många hur de ska hantera sån't här. En obekväm känsla, som ibland tyvärr gör att folk inte ens vågar prata om det. Förrän det händer någon man känner. Och kanske inte ens då.
Jag hoppas kunna göra skillnad för människor som din son och de tre vänner jag mist på samma sätt, Pia. Jag önskar dig styrka och plats för fina minnen inför årsdagen. Och tack mamma som länkar till någonting så viktigt. Många kramar,
från Elin i Australien.
Och ett litet PS. bara... inte alla som tar självmord är psykiskt sjuka. Det är lätt att dra den slutsatsen men så är det inte alltid. :) Ville bara förtydliga angående en annan kommentar som för övrigt prickar så rätt. :)

15 oktober 2014 11:43 Radera

The Secret Garden sa...

Hej Pia,
har ett inlägg om detta på min blogg The Secret Garden.
Sett från ett annat perspektiv, kanske vad som kan vara en utlösande trigger när man, som jag, blir utsatt för saker utan att förstå varför det händer en.
Krävdes en del mod för att blottlägga den här texten, men vad faan det är ju detta som dagligen är min sanning.
tack Pia, för att jag vågade skriva.
//Boije

Anonym sa...

Hej Pia
Läst hela ditt inlägg. Som en knytnäve som greppar runt hjärtat och kramar åt!
Vi följde din uppmaning och hoppas den gör nytta!
Lånade en av bilderna. Hoppas det var OK. Säj till annars så tar vi bort den.

http://blogg.humlanz.se

Hälsningar
Sanne & Magnus

A House With A View sa...

Nu har jag skrivit ett inlägg om detta viktiga viktiga... och jag hoppas att du kommer att uppskatta det.

Sänder massor med styrkekramar <3 <3 <3

aka

Frøken Anker sa...

Der findes ikke ord for så stor en personlig tragedie. Hvor forfærdeligt.

Hvor er det stærkt af dig at dele dette indlæg med os.

Tak.

AK. Keramik Form-Design sa...

Vilken tragedi...så hemskt...
Bara tanken på att missta en kärlek, barn eller äkta hälft gör en ont...hjärtat brister...
Förstår att ni har det jobbigt mer eller mindre i er vardag.
Tanken finns ju där alltid.

Lider själv av pms som ger mig osunda tankar. Hormoner som jävlas med en. Har fått hjälp via akupunktur mm, tål ej "lyckopiller".
Tror nog att hormoner är en del av vår ohälsa oavsett kön och ålder. Sen all denna behandlande maten med sina hormoner och bekämpningsmedel som inte gör det lättare. Sjukvården ligger så långt efter och psyket känns som dom stampar på samma ställe.
Tack för ditt fina inlägg, tack för att du tog mod och ork till att skriva.
Kram
Annelie

LOPPISLIV sa...

Finaste Pia,

Jag finner inte ord för den smärta du måste känna, det är så ledsamt. Så fint och klokt du har skrivit, tänkvärda ord. Har såklart gett ett bidrag till minnessamlingen. Varmaste kramar och tankar till dig! <3

/ Paula

Vitt hus med svarta knutar sa...

Ditt inlägg är så viktigt och så sorgligt! Att mista sitt barn...det går inte att tänka sig hur det skulle kännas. Jag känner med dig och din familj.
Kramar,
Regina

Ps. jag har gjort ett inlägg och länkat.

Lisa (sjubarnsmamman) sa...

Skickar varma kramar till dig och beklagar verkligen. Jag skrev ett litet inlägg själv. Länkade även till ditt inlägg för jag tycker det är viktigt att så många andra kan få läsa det och ta del av det.

Kram kram

Rapport till Vänfors sa...

Så berörd av ditt inlägg och av ditt mod. Har gjort ett inlägg idag efter att under lång tid ha försökt hitta de rätta orden...kanske inte de bästa men de är mina.
Den varmaste av kramar till dig <3
Annika

mormorstorp sa...

Så fint skrivet! Beundrar din styrka att orka jobba för detta viktiga ämne! Många stora varma kramar!
/Annica

Anonym sa...

Blir så ledsen av vad du skriver inte vet jag hur vetenskaplig din tes är ....men det jag vet att du lägger in något som gör märkligt nog det hela än värre Tankemässigt är orsaken till att inte vilja leva en tröst för anhöriga att det just är en sjukdom den svarta som hör att man inte ser klart Inte ser alla dom som älskar en alla som bryr sig alla omsorger När du lyfter bort den sjukdomen som orsak står en kvar som inte bryr sig en som egoistisk nog väljer att lämna ....Jag tror inte du tänkt så att du bara är tanklös inget annat mvh Helena

Anonym sa...

Ovan skall vara svar till gamla affären som citat skriver att inte alla självmord orsakad av psykisk sjukdom .helena