måndag 16 december 2013

Kärlek

Störst av allt är kärleken

En sak är säker, inget sker förgäves.
Även i de mest onödiga, 
tragiska händelser går det att hitta
guldkorn.
Idag har det gått precis en månad sen
jag miste min son.
Sorgen är enormt intensiv och upplevs
olika från dag till dag.
I torsdags var det begravning och med 
det tror man kanske att det värsta
är över.
Men dagarna efter har varit riktigt
jobbiga.




Sakta, sakta skall livet gå vidare och
sorgen och saknaden blir en del 
av min vardag.
Ännu så länge känns det avlägset men
jag är i grund och botten en
positiv människa och vet att man måste
flyta med och gilla läget
för det finns ju inga alternativ.




Begravningen var så enormt vacker!
Den var annorlunda, den var Martin...
Kyrkan har sina regler för hur en
begravning skall gå till men man 
kan påverka så mycket mer än många tror.
Drygt en halvtimme innan själva 
begravningen startades ett bildspel
som visades på en stor skärm.
Bilderna var på Martin i alla åldrar
och ackompanjerades av den musik han
själv tyckte om.
Kistan var annorlunda dekorerad och 
som ingångsmusik hade vi valt "Strövtåg i hembygden" 
i Mando diaos tappning spelad på orgeln.
Annorlunda och vackert!




Vi valde en präst som Martin
kände sen tidigare och som döpt bägge 
 hans barn.
En fantastisk människa som på ett varmt
och kärleksfullt sätt lotsade oss
igenom denna jobbiga stund.
Den manlige solisten spelade gitarr och sjöng
så det kröp i nacken!
Utgångmusiken var "Bridge over troubled
water" och alla hans vänner bar och
eskorterade kistan ut till graven.
Vid graven spelades "Amazing grace"
på säckpipa.
Sammantaget tror jag detta blir ett
sorgligt men fint minne för de
närvarande.
Ute på olycksplatsen lyste ett stort hjärta
hela dagen
gjort av mängder av lyktor och 
marschaller.




Utanför grindarna till kyrkan hade hans 
vänner målat
och fraktat dit en stor sten de målat
som en sista hälsning.
Denna sten skall de sedan placera vid olycksplatsen.
Efteråt hade vi en minnesstund.
Inte en vanlig sådan där man sitter i
långa rader utan mitt i lokalen stod
ett buffébord med sånt Martin tyckte om.
Sen tog man det man ville ha och
minglade runt och pratade med dem man
ville prata med.
Som jag skrev tidigare,
man behöver inte göra så som det brukar
göras, bara för att det skall vara så.
Utan utforma begravningen utifrån
den person man mist...




Dagen efter hade Martins vänner ordnat
den finaste av minnesfester.
Jag har genom åren spelat mycket gitarr
och sjungt och det fanns en låt
som Martin ofta ville jag skulle spela.
Jag ville så gärna framföra den,
men just i fredags hade jag en riktigt
tung dag.
Hela dagen gick utan att jag plockade fram
gitarren som jag inte rört på nåt
halvår.
Jag gav faktiskt upp tanken att närvara
och få kraften till att kunna sjunga.




Men en stund efter de samlats lade de ut bilder på face-book och jag såg allt det
vackra de förberett.
De hade flyttat dit bilen, husvagnen och
cykeln som de byggt tillsammans.
Det var upplyst av massor av ljus!
Inomhus satt förstorade bilder på Martin
på väggarna.
De hade ordnat en tipspromenad med
frågor om Martin.
När jag såg detta kände jag hur jag fylldes 
av en enorm kraft över denna fantastiska
kärlek som dessa ungdomar visar
varandra.
Jag tänkte kan de så kan jag!
Så jag åkte dit med gitarren och hämtade
ännu mer kraft genom att berätta lite
anekdoter om mig och Martin och sen
slöt jag mina ögon.




När jag spelade låtsades jag att han satt
på en stol framför mig och tittade mig 
i ögonen.
Jag sjöng som aldrig förr och inte en gång
öppnade jag ögonen.
Det var så mäktigt och jag förstår inte var
krafterna kom ifrån?
Men vi delar detta minne vi som var där
och det var nog
fler än jag som kände hans närvaro
i lokalen.
Martin är borta men hans död har inneburit
att många människor kommit så mycket 
närmre varandra.
Att så många förstått att vi måste vara
rädda om varandra och se innanför den
glättiga ytan.
Att det är viktigt att leva och tala om
att vi älskar och tycker om.
För man vet aldrig om man får en
andra chans...



Kram Pia

24 kommentarer:

"Hemmet är min vrå" sa...

Vad fint, vackert, sorgligt, mäktigt ja allt. Tänker på dig. Kram Mimmi

Anonym sa...

Pia...tårarna bara rinner nerför mina kinder..jag kan knappt läsa,,,så vackert, vilken styrka du finner mitt i alla denna sorg..<3..det e klart han var med er..Kärlek till dig,Pia..Kram!
Iréne

Stina sa...

Hela den dagen är som en gåva till sorgsna hjärtan och själar. Jag kommer att minnas den med värme i hjärtat! Så mycket kärlek och omsorg på en enda plats. Kramar till er alla!

Stina sa...

Hela den dagen är som en gåva till sorgsna hjärtan och själar. Jag kommer att minnas den med värme i hjärtat! Så mycket kärlek och omsorg på en enda plats. Kramar till er alla!

marianne sa...

Så vackert och tänkvärt skrivet.Har svårt o hålla tårarna borta när jag läser dina fina rader.

Skickar en varm kram till dej.

Kram Marianne

Änglarna finns sa...

Vilket vacker inlägg, tillägnat en älskad son!
Blir rörd när jag läser vad du skrivit...och berörs extra av att du klarade av att sjunga!!
Precis som du skriver..man skall vara rädda om varandra och ta vara på tiden som är, här och nu!
Skickar en stor värmande Kram!!/Annika

Nette Cecilia sa...

Ibland finns styrkan bara där ,bra att det positiva i dig tar överhand .Skönt att du kan skriva ner det du tänker .Begravningar , kan som du säger vara personliga det är det vackraste ,Styrkekramar ,Nette

Svein Ove Støvner sa...

Hei Pia :) Takk for dine rørende ord om din fine Martin.Jeg gråter med i sorg over tapet av din gode Martin .Utrolig tappert av deg ,hvor henter du dine krefter fra i disse tunge stunder...Jeg bor så langt fra deg,men jeg er hos deg.Kram ,Svein.

Anonym sa...

Jeg kan bare tenke meg at denne dagen ble en veldig spesiell og at begravelsen ble vakker og verdig <3 <3 <3 styrke klemmer til deg Pia fra Kerstin

Maj sa...

Vad fint du skriver och vilket fantastiskt inlägg. Någonstans har jag läst att när det är som svårast "får man den kraft man behöver" och det tycker jag stämmer in på dig. Många tankar och kram från mig/Maj

Jenny sa...

Finner inga ord, så nyckfullt livet kan vara, skickar tankar och kramar i cyberspace! Så vackra inlägg.
<3 <3 <3
Kram Jenny

Tiger sa...

Du är duktig på att uttrycka dig mitt i sorgen. Hoppas att du kan bevara begravningen och de fina minnena av alla vänner och deras omsorger i ditt hjärta. Livet är minsann inte rättvist! En förälder ska inte behöva begrava sitt barn även om det är vuxet. Hoppas att du kan fortsätta att få krafter, men även tillåta dig att ta tiden att sörja. För många tror jag att sorgen blir mera påtaglig efter begravningen, för fram till den har man fullt upp med bestyr inför den. Min man som är kantor spelar ofta på begravningar, och numera är det mycket vanligt med modern musik precis som det var på din sons begravning. Allt går att spela på orgel!

Önskar dig allt gott!
Adventshälsningar
Elisabet

Magierin sa...

Vackra ord är vackra och kloka, kommer tid att läka dina sår, och kärleken är evig.

Vit Hortensia sa...

Vilken enorm styrka det finns inom dig Pia! Du väljer att färdas i kärlekens ljus och även om sorgen är så starkt närvarande verkar du klara av att våga leva mitt upp i den med all känslomässig turbulens. Det är minsann inte en självklarhet att kunna göra det!
Många varma kramar
Birgitta

Monica Bjurling sa...

Så fint allt blev för er i denna svåra stund! Kärleken genomsyrar allt i din berättelse! Kramar om!

Gunillasljusglimtar sa...

Åh vilket inlägg Pia! Jag berörs o gråter med er ♥ Gunilla

Elle sa...

Vad fint ni gjort det och vad härligt att du hittade kraften. Är helt rörd av din text och sitter med en enorm klump i halsen.
Massor av kramar <3

Anonym sa...

Så fint skrivit av dig Pia
sänder stora styrkekramar till dig
inger

Anonym sa...

Läser ditt inlägg och förundras över, att du kan finna dessa vackra ord i sorgen.

Mia sa...

Lovely,
"Every Exit Is An Entry Somewhere Else"
Kram mia

barbrok sa...

Men Pia! Har inte varit inne i bloggvälden på jättelänge men tänkte jag skulle titta in i min favoritblogg och möts av denna tragiska händelse. Så förfärligt men så vackert ni hanterade begravningen och så vackert och tänkvärt skrivet.
Gråter med dig och beklagar av hela mitt hjärta!
Kram
Barbro

Siw sa...

Hej Pia! Jag har bara kommenterar din fina blogg ett par gånger och jag har bara handlat av några gånger-men alltid lika positivt och roligt. Nu kändes det absolut tvunget att få tänka på dig/er i sorgen (jag har själv mist en son, men han var liten - kanske sorgen är annorlunda då eller lättare att komma igenom. Jag sörjer än, undrar hur han skulle ha blivit?
Var den du är, bär sorgen om halsen som ett tungt men vackert smycke och jag vill gärna önska dig att du kommer igenom, att du får fortsätta vara farmor och ge dina barnbarn deras far tillbaka i tal, smek och musik :)

kris sa...

J'♥ ++++++
bisous

Anonym sa...

Jag har inte varit här på ett tag nu. När jag läser rinner mina tårar. En massa minnen återkommer från nära och kära som jag mist. Jag tror aldrig att det går att komma över sin sorg. Den kommer åter då och då och skall så få göra. Sorgen bleknar och minskar men försvinner aldrig. Så är det och så får det förbli. Jag tänker på dig. Monica