Sorg en förbjuden känsla
Det har varit en lång tystnad här på
bloggen, men nu känner jag sakta
att livet återvänder och livslusten
smyger sig på igen!
Det har gått 4,5 månader sen det
ofattbara hände.
En livslång resa som bara hunnit starta
för mig...
Detta blir mitt sista inlägg här på
bloggen som handlar om enbart sorg.
Tror jag och hoppas jag...
Sorgen och det jag upplevt kommer säkert nämnas då och då.
Min blogg är ju inte bara heminredning,
gamla ting och skapande.
Min blogg är också själ och hjärta
och den är framförallt Pia.
Idag tänker jag glänta på dörren till
det som i vårt samhälle nästan
glömts bort.
Som vi glömt bort hur vi skall bemöta,
som skrämmer oss och som vi många gånger
blundar för och låtsas som
den inte finns.
Sorgen!
Den 16 november förändrades mitt liv för alltid då jag förlorade min
son Martin.
Jag en egenföretagare med ett företag
som håller på att byggas upp.
Det är ett val jag gjort för att kunna
hitta ett sätt att må bra och få jobba
med det jag brinner för.
För sex år sen hade jag en djup
depression efter att jag och min man
mist tre av fyra föräldrar på
mindre än två månader.
Dessutom var jag i en mycket pressad
situation på mitt dåvarande arbete.
Den svaghet jag har efter den perioden
är att jag inte riktigt klarar stress.
Att starta eget var ett sätt att
kunna leva med den svagheten
och styra arbetet efter mina egna
förutsättningar.
Direkt efter olyckan försvann i stort
sett alla kunder från butiken!!?
De var rädda för att möta sorgen,
för att få känna lite av min smärta,
för att inte veta vad man skall säga
till mig.
Jag miste inte bara min son jag miste
mitt levebröd och sen rasade allt.
Sen nyår har jag varit sjuk.
Men ur detta föds så mycket tankar.
Hur skall jag ta med mig detta som drabbat
mig och försöka bli en ännu bättre
människa?
Hur skall jag kunna använda mina erfarenheter
till att försöka öppna upp och
få andra människor att förstå att det här
att vi vänder ryggen åt sorgen och åt
människor i djup kris är så
fruktansvärt fel.
Därför vill jag ta upp några punkter
som jag vill att ni tar med er.
Glänta lite på dörren och få er att
öppna ögonen inför sorgen.
* Man behöver inte säga en massa till
en människa i sorg.
En blick, en klapp, en kram betyder
mer än tusen ord.
* Lyssna, lyssna, lyssna människan i sorg har stort behov av att prata om sin sorg.
Gråta, skratta och älta minnen och allt
som hänt.
Den här punkten är SÅ viktig!
* Ta gärna med mat, fika och fyll frysen hos den sörjande.
Vi glömmer att äta och har inte kraft till de saker som i vanliga fall är en baggis.
* En människa i djup sorg har under lång tid en hjärna inlindad i seg kola.
Det som i vanliga fall går i ett nafs kan ta dagar och veckor.
Hjälp till att fylla i blanketter och
försöka hjälpa människan i sorg att hålla reda på tider och annat som behöver ordnas i vardagen.
* I början finns det många som kondolerar och hemmet fylls av vackra buketter.
Men sen försvinner de flesta.
Om ni inte kan besöka så skicka kanske bara ett kort i början för att visa era tankar. Spar buketten till att lysa upp den sörjandes vardag efter några månader,
då behövs verkligen dessa tecken på omsorg.
* Att skriva till den sörjande att jag finns och jag tänker på dig hela tiden
och bara hör av dig så finns jag är förödande.
Du FÅR inte släppa taget för en sörjande har ALDRIG kraft att själv ta kontakt
eller be om hjälp.
Du måste vara ihärdig och nästan tvinga dig på den sörjande,
och den här punkten är väldigt viktig!
* Den sörjande är utsvulten i själen på värme kärlek och omsorg.
Se till att skämma bort den som är sorgsen.
Massage, fotbad, healing, hårvård
ja allt som inger välbefinnande.
* Ha en förståelse för att svår sorg tar sig många konstiga kroppsliga vändningar.
Här är några av de besvär jag själv
haft och har.
Svåra bröstsmärtor, andningssvårigheter,
lock för öronen och tinnitus,
upprepade uppkastningar och magproblem,
vanlig ångest och panikångest,
nack och ryggproblem,
svårigheter att gå och darrningar,
signaler att man behöver kissa som inte fungerar, på ren svenska man kissar ner sig,
sömnstörningar, viktnedgång
osv, osv.
Inget är konstigt när du har sorg.
Med detta hoppas jag att jag gläntat lite på dörren och fått er att tänka till.
Som sörjande har man svårt att förstå att livet fortsätter.
Att folk går till jobbet, att bilarna rullar
att jorden fortsätter snurra.
Glöm inte de varma tingen och det
medmänskliga i er hektiska tillvaro.
För vad vore vi utan varandra?
Håll hårt i dem du älskar och prioritera att
låta dem märka att de är älskade.
För livet kan förändras på en sekund
även för dig.
Kram Pia
31 kommentarer:
Hej!
Din skrift är nog en bra tankeställare för oss alla. Alla kommer vi att möta sorgen någon dag, i någon form och önskar då att de nära och kära är där för en. Att ingen viktig person försvinner från ens sida.
Kanske det du skriver om beror på att vi har sopat allt det eländiga under mattan, alla borde alltid vara så vackra, glada och fulla av liv. Det ska vara perfekt. Livet går ju tyvärr inte så om vi bara får leva i flera årtionden. Det är en lång tid och inget är oföränderligt här i livet, inte ens lyckan.
Jag tycker att människorna har förändrats under de senaste åren. Själv har jag vänner som tycks totalt ha glömt bort vad vänskap innebär. De anser att man kan gott läsa om deras liv på t.ex. nätet och inte längre ha någon som helst personlig kontakt med vännen. Visst är det kul att se på fina bilder och inlägg men det räcker kanske inte med en snabb hälsning och "gud vad vackert du har i köket i dag" -komment... Man frågar inte längre varandra om hur vi mår egentligen. Minst populär verkar man vara då det går som sämst med en.
Jag känner inte dig men känner igen dina tankar. Sist och slutligen lämnas vi väldigt ensamma i livet om något fruktansvärt händer. Det är det som är det värsta och som var och en borde tänka på. I morgon kan det vara du eller jag som får uppleva och överleva sorgen.
Så fint att du har börjat se solen glimta bakom molnen, ta vara på den känslan Pia!
Kramar
Sari från Puumuli
Tiden läker alla sår sägs det, men
så är det inte. Det kommer stunder alltid i livet, där man bliver påmind om det som man inte vill bli påmind om. Jag har för mig att Du skrev i början om
barnbarnen. Nu tänker du , hur skall jag orka det? Men har Du inte en sonhustru eller något så
Ni kan stötta varandra. Det måste ju bliva något som Du får ut något av. Glädje menar jag då,och om Du kan behåll ditt livsverk
det är ju något Du har älskat förut. Så svårt att trösta när man inte vet. Jag själv miste min man, men vi hade haft många lyckliga år tillsammans.
Inget kan ju vara beständigt
jag tager fram de bra minnena då.
Men det finns ju både ock, de
minnena tänker jag, det var väl någon mening då att han skulle bort. Jaa, jag vet att Du redan
tänker, det är väl skillnad min
son hade hela livet framför sig.
Vad du än gör anklaga gig inte själv, det hjälper ingen.
en stor kram från en, som förstår hur Du har det nu.
Harriet
Det låter så tufft Pia, allt det du går igenom just nu!
Klart att sorgen måste få ta plats, precis som alla känslor och det är så tråkigt att höra att till och med kunderna i din fina lilla butik uteblev.
Vårt samhälle har blivit väldigt ensidigt, väldigt fokuserat på yta, glädje och energi, men livet bjuder ju på så många olika känslor förutom det. Hur kan det vara fel eller mindre värt?!
Även om jag önskar att inte en endaste människa skulle behöva vara i din situation så är det ju ändå så det kan bli i livet. Det är ju än viktigare att vi finns för varandra då!
Fortsätt att förmedla det som känns viktigt för dig. Jag ser alltid fram emot dina inlägg oberoende av vad de handlar om!
Allt gott till dig och en varm vårkram!
Birgitta
Hej Pia! Ville bara skicka en KRAM till dig. Har följt/följer dina tankar och har största respekt för att du inte orkar som förut. Tittar in på din blogg då och då för att se hur det går med dig och tänker på dig även när du inte skriver.
Hälsn från Annika i Höganäs
Hej Pia! Ville bara skicka en KRAM till dig. Har följt/följer dina tankar och har största respekt för att du inte orkar som förut. Tittar in på din blogg då och då för att se hur det går med dig och tänker på dig även när du inte skriver.
Hälsn från Annika i Höganäs
Hei Pia ! Det du forteller kjenner jeg igjen fra min søster som mistet sin mann for tre år siden , alt , alt for tidlig. Der forsvant all kontakt med henne bare veldig kort tid etter at mannen døde. Forferdelig at vi mennesker skal være så redde for hverandre etter at noe tragisk har skjedd ! Det er jo da man behøver hverandre mest . Det er veldig bra at du skriver om dette for vi trenger alle en påminnelse om å være et medmenneske . Jeg tenker på deg . Klem fra Sidsel.
Så fint och bra skrivet....man får sej verkligen en tankeställare och det behövs ibland....livet rullar på och man har lite svårt att leva här och nu....lätt att stressa...jag yogar och mediterar (fast nu var det ett litet tag sen)...men det är bra för stress och eftertanke....och jag tänker fortsätta med det....testa det om du orkar ;))....hoppas du mår bättre och bättre för varje dag i alla fall....livet går trots allt vidare........
Kram bia
Hej Pia!
Det du skrivit är allt helt sant! Av egen erfarenhet kan jag säga det och hålla med med hela mitt hjärta. Jag förlorade inte ett barn men en nära och fastän det är länge sen så finns sorgen och livskrisen med mej, kanske inte alla dagar men någonstans är den med mej ändå!
Hoppas att du har någon-några du kan prata med för det behövs minsann! Och att man plötsligt blir så ensam med sin sorg när det gått en tid är också så konstigt men ändå så sant!
Av hela mitt hjärta önskar jag dej krafter att gå vidare om än med små korta steg!
Varm kram från Nanne
Jaa så sant du skriver! Har själv mist några nära o kära..känner igen mej på det du skriver...Man glömdes strax bort!..Åh man kan ju inte begära att folk ska orka med en...men lite iallafall. ..Tack för ett så fint inlägg...gulliga du...Varma kramar från mej till dej 💕
Hej Pia, jag känner igen mycket av det du skriver. Jag miste min son 2009. Även i mitt fall försvann de jag trodde var mina vänner som om jag kunde smitta dem med suicid i deras familjer om de hade kontakt med mig. En hemska känsla att känna sig smittad.. Jag arbetar nu inom SPES och mitt mål är att hjälpa andra. Helst vill jag inte att någon människa ska behöva känna denna oändliga smärtan som när man mist sitt älskade barn i suicid, men det händer alltför ofta. Jag hoppas jag kan då ge en hjälpande hand och lyssna till dem. Jag hoppas att jag får använda några av dina punkter då jag möter sörjande för det är viktigt att visa att det är så vi alla tänker och känner, trots att det är så svårt att uttrycka sig när man har stor sorg. Jag är en gravt synskadad kvinna numera.
Jag vill sända all värme och stora styrkekramar till dig Pia...
Kramar Anna
Hej!
Ett fantastiskt inlägg du skrivit!
Sorgen är precis som du beskriver...! Just detta att människorna försvinner efter begravningen...har jag pratat så mycket om, till anhörig som jag träffat i mitt tidigare arbete!
Alla punkter som du tar upp är så viktiga! Justa att alltid finnas där, för den som är i sorg...sen håller jag med dej om...visst är det konstigt att världen runt omkring...snurrar på som vanligt! Ser dom inte att man är i sorg!
Jag hälsar dej Välkommen tillbaka hit...och jag hoppas av hela mitt hjärta!! Att kunderna hittar tillbaka till dej igen!!
Kram Annika
-en vacker kvinna med en själ stor nog att omfamna en hel värld,
***det är du****
välkommen tillbaka
love Mia
Ett mycket bra och tankegivande inlägg som jag hoppas har verkan. Jag minns hur jag själv som tioåring förlorade min älskade mormor. Jag saknade henne mycket och länge, men lade min uppmärksamhet på morfar. Ofta hoppade jag av bussen två hållplatser tidigare för att hälsa på honom och hålla honom sällskap. Jag kan inte minnas att vi gjorde något speciellt men jag tror nog att han uppskattade det.
Jag hoppas att man ger dig det stöd du behöver och att dina kunder hittar tillbaka.
Massor av styrkekramar till dig!
Har ofta tittat in till din blogg och sett så mycket vackert och inspirerande. Det du varit med om känns så oerhört svårt att man knappt vill tänka tanken. Utan att känna dig tror jag du kommer att hitta din styrka som du äger när tiden är mogen. Så mycket vishet du kan förmedla till oss andra mitt i din smärta. Tack för uppmaning att visa kärlek till dem vi står nära. Lycka till i fortsättningen i ditt läkande.
Fantastiskt Pia att du vågar skriva om sorg för det är så många som inte vågar prata om döden å sorgen,men det är väldigt viktiga ämnen att prata om....En del av livet faktiskt.....Är själv i sorg nu å min sambo har väldigt svårt att förstå,men jag är inte rädd för att prata både om sorg å död....
Önskar dig all lycka du kan känna i livet...En dag i taget å ibland bara en timme
Att visa å ge kärlek är det största
Massor med kramar till dig
Fineste Pia!!!!!!
SÅ vakkert og ærlig du skriver,og jeg er sikker på at mange sitter med dårlig samvittighet rundtomkring.Mange er redde for sorg.Vet ikke hvordan de skal oppføre seg.Og de sørgende har jo også forskjellige behov.
Men viktigst av alt uansett hvilke behov man har er å vise at man bryr seg!!!!
Så godt at du kjenner livsgnisten og kreativiteten komme snikende tilbake!Sorgen vil alltid være der,og jeg synes du ikke skal være redd for å skrive om den,det kan faktisk hjelpe og du hjelper jo faktisk andre med å skrive sånn som du for eksempel gjør i dette innlegget.Tenk om man kunne få til en artikkel i et interiørmagasin om dette???Sorg.Tradisjoner.Tips.Hva gjør man?
jeg har jo selv jobbet i blomsterbutikk i år og har mange ganger grått sammen med kunder som har vært der og som har mistet noen,jeg har sett havet av blomster de sørgende får med det samme....vi rådet til å gi blomstegavekort eller vente...for når hverdagen kommer tilbake DA slår virkeligheten inn og det er da man trenger det aller mest!Mange vet ikke dette!
Ta vare på deg selv,og vær akkurat som du er!
Toveklem:)
Dina rader går rätt in i hjärtat- de är så sanna, det vet jag av egen erfarenhet. Som någon annan skrev; numera har vi "vänner" på fb och andra sociala media, men var finns dessa "vänner" när vi verkligen behöver dem IRL!!??
Jag skickar dig en stor styrkekram och hoppas Du kan känna hur innerligt varmt välkommen tillbaka Du är!!
Skorpan
Jag är ny här på din blogg men jag vill ändå skicka en kram till dig. Hoppas du känner dig starkare nu och att du kan ta dig an livet. Det är något viktigt du tar upp! Många är det som inte riktigt vet hur man ska bemöta svåra saker och hellre väljer att låta bli. Så starkt av dig att stå upp och berätta, det kanske underlättar för någon.
Kram
Så många kloka ord du skriver och hur sanna de är. Alla är vi rädda att göra fel och vågar inte visa vad vi känner. Vad skönt att du kommer igång ig e n med butiken och vågar öppna din dörr. Önskar dej allt gott.
styrkekramar från Birgitta
Kjære søte deg,
Så mye du Har måtte tåle, du er sterk <3 så trist å lese du har måtte oppleve dette, ja det er Såå viktig å være sammen, ikke snu ryggen til, men være der å lytte eller bare sitte sammen,<3
Ja døden og sorgen er noe vi mennesker gjemmer vekk å ikke vil tenke eller snakke om,
Så viktig det kommer frem å vi blir bevisst, det er da vi kan støtte hverandre,
Stå på min venn,
Ønsker seg all lykke til med butikk åpning, skulle vært der om jeg bodde nær, men plutselig kan jeg jo dukke opp, man vet aldri,
Flott skrevet .
Stor varm klem fra meg til deg <3
Så klokt och fint du skriver. Saker som alla borde tänka på eftersom både vi själv och dom man känner någon gång kommer att drabbas av sorg.Sorgen går aldrig helt över men den mest akuta smärtan kanske så att man lär sig leva med den....Har tänkt som dig:Hur kan världen fortsätta att snurra när detta sorgliga skett......Det är tråkigt att även dina kunder svikit dig i allt detta......jag hoppas dom vågar sig tillbaks till din butik. Tycker också som någon annan skrev att ibland har bloggar och sms och allt sånt verkat ersätta relationer.....vissa människor nöjer sig med det istället för ett telefonsamtal och ett besök....sorgligt det också... Jag hoppas iallafall att du får den styrka och det stöd som du behöver för att orka fortsätta framåt.
Många, många kramar till dig- ge inte upp!
Stor varm KRAM
från mig!
Agnetha
Tack Pia för en jätte fin blogg och ett väldigt bra inlägg.
Jag har också mist en son och känner precis som du att det blev så tomt och tyst efter bara en tid.
Jag förstår att de flesta tycker det är påfrestande men lite kan betyda så mycket. Bara att få frågan på jobbet, hur det går?
Va rädd om dig / kram Maria ❤️
Stor klem til deg Pia <3
Tack för att du skrev ett så bra och viktigt inlägg.
Tycker att sorg och sorgbearbetning skulle få en egen plats i skolan där man får lära sig att tala öppet om sorgen och om hur vi skall bemöta varandra när vi sörjer.
Det är så många av oss som sörjer som upplever just det du beskriver, att folk vänder ryggen till i rädsla för att göra fel.
För fanns det sorgband eller sorgkläder som man bar i den tiden man sörjde, så att det var tydlig att man var i sorg. Vi kanske skulle behöva dem igen, så att alla kan gå lite varsamt fram och sträcka ut en extra hand till den sörjande.
Stor kram till dig och tack än en gång för att du delar med dig av dina erfarenheter och tankar.
Man blir så berörd av det du skriver, vilket är så mycket sanning som många behöver ta till sig. (lika så jag själv, och jag kommer ta till mig dina ord inför framtiden)Till dig sänder jag positiv energi och värme. När jag kommer in i din butik i framtiden ska jag ge dig en kram ;-)
Det är onekligen dyrköpta erfarenheter som ligger bakom de oerhört kloka ord du låter oss dela. Tack för att du orkar vara så självutlämnande; du lämnar garanterat ingen läsare oberörd. Jag tar med mig dina ord och hoppas kunna lära av dem.
Kram till dig!
/Anna-Karin
Tack Pia för att du så generöst delar med dig av dina erfarenheter, det är så tänkvärt och igenkännande det du skriver. Och visst kan livet ändras på en sekund, du miste din älskade son och jag min älskade syster...låt oss ändå låta sorgen ta den plats den behöver.
Varm och hjärtinnerlig kram från mig,
Cia
Tack! Googlade i hopp om att kunna hjälpa min mamma en smula med alla dessa symptom som dykt upp efter min pappas död. Detta var det absolut det naknaste och bästa jag kunnat få läsa. Jag hittar tyvärr inte orden just nu, men kände att jag ville tacka och berätta att detta inlägg betyder så otroligt mycket för mig.
Helle
Förlorade min son för 8½ månader sedan. Livet blir aldrig det samma igen. Allting förändras, vänner, omgivningen, ja hela livet. Jag bloggar också och för mig har det mest varit om sorgen och livet mitt i den. Fin blogg du har. Kram från en Änglamamma.
Skicka en kommentar