Tankar i vardagen

Små tankar i vardagen

Nu är det länge sedan jag skrev

något här på bloggen.

Livet är fortsatt tufft och

formen olika från dag till dag.

Att förlora ett av mina barn går inte att jämföra med något jag 

tidigare upplevt.

De flesta av oss vågar försöka tänka

oss in i tanken men efter några

sekunder gör det så ont så

man slår det ifrån sig.

För mig är det verklighet,

varje dag, varje minut, varje sekund

resten av mitt liv.

Tro inte allt är svart.

Jag kämpar på och vill inget hellre

än komma igång igen.

Men kroppen har sagt ifrån och det måste 

få ta tid.

Jag försöker göra små saker som ger

mig glädje och kan få mig att

hitta tillbaka till kreativiteten och

inspirationen.

Men inget kan tvingas fram utan måste

få läka sakta.

Jag trodde i min enfald att jag skulle kunna

öppna butiken snart men det dröjer 

lite till...

Min Martin sitter som en liten fågel

på min axel och allt i vardagen

påminner om det vi under alla år upplevt

tillsammans.

Det är smärtsamt att leva trots att

jag har mina övriga underbara barn

och några riktigt nära vänner.

Jag längtar efter att den lilla fågeln

skall flyga iväg små stunder så jag

får lite andrum.

Och jag vet att den dagen kommer och att

allt har sin tid.

I början var stödet massivt,

när det gått en tid får man klara sig själv.

Det är bara de allra närmaste som

 finns kvar.

Men rätt som det är dimper det ner

ett mail, eller ett kuvert på posten.

Tack ni där ute som skickat handstickade

vantar, dikter och kort och

annat fint.

Tack för er omsorg och era tankar

som ni lämnar i små kommentarer

här på bloggen.

Jag läser dem ofta!

Och nu till dagens bilder.

I förra veckan besökte jag ett dödsbo.

En väninna till mig hade tipsat om

alla tokiga saker jag gör utav

glas, skrot och annat återbruk.

Så jag var välkommen att se

om det var något jag kunde använda

innan saker och ting slängdes.

Just nu ligger ju skapandet på is

men jag drömmer ju om att snart

vara igång igen.

Vi fattade snabbt tycke för varandra

och när jag tittat klart så frågade de

om jag var intresserad av en gammal

brudklänning.

Klänningen bars 1946 av deras mor då

hon gifte sig.

Den är så enormt skör att så snart

man tar i den så går det hål 

och spricker.

De hade tänkt slänga den men jag

blev alldeles till mig och tror ni inte

dessa fina människor gav mig

den i present.

De hade ändå tänkt slänga den som sagt och blev så glada att någon ville ha den.

Tror ni jag blev rörd till tårar

av gåvan...ja!

Jag har försökt att stryka den men fick

ge upp.

Den är så enormt skör.

Den består av tre lager varav den understa underklänningen är plisserad och 

med enorm vidd.

Den översta klänningen är benvit och

jag kan riktigt föreställa mig

hur vacker bruden måste varit när

hon svängde runt i brudvalsen.

Nu har jag klätt min torso och klänningen

blir nu till lyst.

Varje gång jag går förbi smälter

jag av anblicken.

Hm..märks det att jag har en viss

förkärlek för gamla saker 

med själ?

Var rädda om er där ute.

Jag återkommer när orken finns!

Kram Pia