måndag 28 november 2016

Tre år av sorg

Tre år av sorg

Den 16 november var det tre år sedan min
son Martin dog.
Han dog genom en psykologisk olyckshändelse.
Han befann sig i ett ensamt förtvivlat 
och förvrängt svart hål där han trodde att
det han gjorde var rätt och det
bästa för alla.
Ja jag väljer att kalla det psykologisk
olyckshändelse för jag ogillar skarpt
ordet självmord.
Ett ord så skuldbelagt så skamfullt och som
härstammar från den tid då kyrkan fördömde
denna handling och man inte fick begravas i vigd jord.
Idag vet vi bättre..eller?
Detta är just nu den vanligaste dödsorsaken bland unga män och den näst vanligaste bland unga kvinnor.
Fyra personer tar varje dag sitt liv
i Sverige.
När det sker tsunamin och Estoniakatastrofer
då sätts alla samhällets resurser in
och det blir katastroflarm och hjälp och
stöttning till de anhöriga.
Ändå dör långt färre svenskar i sådana händelser än varje år i suicid.
Vi måste VAKNA detta kostar samhället astronomiska siffror och så mycket
mänskligt lidande...jag vet...
Vi är så många närstående som sitter runt om i detta land och i förtvivlan ser detta fortgå, år efter år...
Mitt bidrag till förändring är att vara öppen
och prata om det för att på så sätt
hjälpa och upplysa.
Nedan finner ni en länk till ett program som
sändes i radio P4 Gotland den
16 november, där jag berättar.
Ta dig en timmes paus, luta dig tillbaka
begrunda och lyssna...

Kram Pia





3 kommentarer:

Vit Hortensia sa...

Tänk ändå vad mycket som har hänt på de här 3 åren Pia och så fint du berättar om den här händelsen där i radio!
Jag kommer nog aldrig att glömma vilken kullerbytta mina egna känslorna gjorde när jag läste ditt blogg inlägg där du berättade att Martin var borta. Jag, som själv har en son i samma ålder och som också heter Martin, kunde direkt relatera till hur otroligt ont det skulle göra att förlora honom!

Om jag åker till Gotland framöver och du har kvar din loppis/antik verksamhet så kommer jag garanterat att kika in :)
Allt gott önskar jag dig!
Kram
Birgitta

Anonym sa...

du skriver vackert, och jag förstår din sorg. men människor som lever behöver också omsorg och Martin har ju fina barn, dina barnbarn som behöver dig och att skriva grattis till ett barn på facebook och inte höra av sig på 10 månader till sina barnbarn, ja då känns det som du låter sorgen över en död vinna över de levande. Du om någon borde ju veta att det gäller att passa på att ge omsorg medans barnen finns i livet

blooming home and garden sa...

Hei kjære deg, oppdaget nettop din fine blogg.
Det er hjerteskjærende det du skriver, føler så med deg i din sorg, selvom jeg ikke kan ane hvor vondt det må føles..
Det skulle ikke være tabu å snakke om selvmord, dette er et stort samfunnsproblem.
Ville bare si at jeg bryr meg, og sender deg gode tanker.
Nå skal jeg høre på radio programmet,
Varm klem, Ida