Små tankar i vardagen
Nu är det länge sedan jag skrev
något här på bloggen.
Livet är fortsatt tufft och
formen olika från dag till dag.
Att förlora ett av mina barn går inte att jämföra med något jag
tidigare upplevt.
De flesta av oss vågar försöka tänka
oss in i tanken men efter några
sekunder gör det så ont så
man slår det ifrån sig.
För mig är det verklighet,
varje dag, varje minut, varje sekund
resten av mitt liv.
Tro inte allt är svart.
Jag kämpar på och vill inget hellre
än komma igång igen.
Men kroppen har sagt ifrån och det måste
få ta tid.
Jag försöker göra små saker som ger
mig glädje och kan få mig att
hitta tillbaka till kreativiteten och
inspirationen.
Men inget kan tvingas fram utan måste
få läka sakta.
Jag trodde i min enfald att jag skulle kunna
öppna butiken snart men det dröjer
lite till...
Min Martin sitter som en liten fågel
på min axel och allt i vardagen
påminner om det vi under alla år upplevt
tillsammans.
Det är smärtsamt att leva trots att
jag har mina övriga underbara barn
och några riktigt nära vänner.
Jag längtar efter att den lilla fågeln
skall flyga iväg små stunder så jag
får lite andrum.
Och jag vet att den dagen kommer och att
allt har sin tid.
I början var stödet massivt,
när det gått en tid får man klara sig själv.
Det är bara de allra närmaste som
finns kvar.
Men rätt som det är dimper det ner
ett mail, eller ett kuvert på posten.
Tack ni där ute som skickat handstickade
vantar, dikter och kort och
annat fint.
Tack för er omsorg och era tankar
som ni lämnar i små kommentarer
här på bloggen.
Jag läser dem ofta!
Och nu till dagens bilder.
I förra veckan besökte jag ett dödsbo.
En väninna till mig hade tipsat om
alla tokiga saker jag gör utav
glas, skrot och annat återbruk.
Så jag var välkommen att se
om det var något jag kunde använda
innan saker och ting slängdes.
Just nu ligger ju skapandet på is
men jag drömmer ju om att snart
vara igång igen.
Vi fattade snabbt tycke för varandra
och när jag tittat klart så frågade de
om jag var intresserad av en gammal
brudklänning.
Klänningen bars 1946 av deras mor då
hon gifte sig.
Den är så enormt skör att så snart
man tar i den så går det hål
och spricker.
De hade tänkt slänga den men jag
blev alldeles till mig och tror ni inte
dessa fina människor gav mig
den i present.
De hade ändå tänkt slänga den som sagt och blev så glada att någon ville ha den.
Tror ni jag blev rörd till tårar
av gåvan...ja!
Jag har försökt att stryka den men fick
ge upp.
Den är så enormt skör.
Den består av tre lager varav den understa underklänningen är plisserad och
med enorm vidd.
Den översta klänningen är benvit och
jag kan riktigt föreställa mig
hur vacker bruden måste varit när
hon svängde runt i brudvalsen.
Nu har jag klätt min torso och klänningen
blir nu till lyst.
Varje gång jag går förbi smälter
jag av anblicken.
Hm..märks det att jag har en viss
förkärlek för gamla saker
med själ?
Var rädda om er där ute.
Jag återkommer när orken finns!
Kram Pia
