Tankar
Styr vi över våra tankar?
Kan vi lära oss påverka våra
reaktioner, lära oss att styra
vårt sinne?
Många gånger när vi synar oss själva
i sömmarna har vi ofta genom
livet reagerat starkt och med
samma känslor instinktivt.
Kan vi tvinga oss tänka positivt
istället för negativt?
Jag har funderat mycket på det.
Att jag ofta reagerar på samma sätt
och fångas av samma tankar
i liknande situationer.
Att man liksom göder de gamla invanda
mönstren istället för att verkligen
tänka efter.
För nånstans väljer vi ju ändå om vi
vill se allt ur ett negativt
eller ett positivt synsätt.
Tanken jag bestämmer mig för skall ju
vara den som får mig att må bäst!
Den jag bestämmer mig för att tro på.
Reaktioner är inte huggna i sten,
och om man märker att man börjar luta
åt det negativa hållet
får man se det som en varningssignal.
Mina tankar skall ju inte
få mig att må dåligt, utan jag vill
ju så klart mitt eget bästa.
Hur kan man då tänka positivt och
välja det positiva när vi upplever
traumatiska upplevelser, sorg eller
svåra separationer mm?
Kanske inte för stunden men på sikt.
Känslan av att välja det positiva
måste nog komma av en
övertygelse inifrån.
För alla händelser har ju en uppgift
även om det ibland är mycket
svårt att se det.
Hur kan jag skriva så?
Jag som mist ett barn och går igenom
svår sorg?
Därför jag just gått igenom en svår
period med tre veckor på sjukhus.
Jag har sett psykvården från insidan
på två olika sjukhus i landet.
Upplevelserna av framförallt det
sista sjukhuset är
skrämmande.
Summa summarum efter tre veckor.
Man är en grönsak som ges mat och hjälp
att sova, men sen stannar
maskineriet som skall kallas
svensk psykvård.
Men såren i själen då?
Om man brutit benet eller fått ett
tungt besked om någon hemsk sjukdom.
Då behandlas man på våra sjukhus
på ett helt annat sätt än om det
gäller psykisk sjukdom.
Ändå är detta den vanligaste
sjukskrivningsorsaken bland kvinnor
i Sverige just nu.
Som jag skrivit om förut talar
självmordssiffrorna sitt eget tydliga
språk.
Varje gång det sker beror det på
ett psykologiskt olycksfall
inte ett val.
Hur kan man då välja att se positivt
när man mist ett barn i suicid då?
Jag har inget klart svar på det.
Jag vet bara att jag inte får min
Martin tillbaka...
Och då får jag istället försöka hitta
något som varit bra mitt i det hela.
Plocka russinen ur kakan som
vi brukar säga.
Använda mina erfarenheter till
något positivt så att inte hans död
varit förgäves.
Kanske låter det hårt men då får ni också
tänka på att jag kan inget annat göra.
Det handlar inte längre om att vara stark
det handlar om att göra val.
Jag väljer att på sikt engagera mig
mot psykisk ohälsa och att hjälpa till
att motverka att så många tar
sitt liv.
Hur och på vilket sätt det får
framtiden utvisa.
Jag tror mycket på att psykisk hälsa måste
tas upp mycket mer i skolorna.
Skolplanen går bara ut på att vi
skall utbilda våra barns hjärnor.
Men vi glömmer att utbilda hjärtat och
själen.
Det många idag inte vet är att många av
de som överlevt suicidförsök ofta
började tänka på detta som en utväg
redan i 7-8-9 års åldern.
Genom att prata och lyfta bort
skammen och skulden i samhällssynen om
psykisk ohälsa så når vi långt.
Djupa tankar men ack så viktiga...
Kram Pia
mönstren istället för att verkligen
tänka efter.
För nånstans väljer vi ju ändå om vi
vill se allt ur ett negativt
eller ett positivt synsätt.
Tanken jag bestämmer mig för skall ju
vara den som får mig att må bäst!
Den jag bestämmer mig för att tro på.
Reaktioner är inte huggna i sten,
och om man märker att man börjar luta
åt det negativa hållet
får man se det som en varningssignal.
Mina tankar skall ju inte
få mig att må dåligt, utan jag vill
ju så klart mitt eget bästa.
Hur kan man då tänka positivt och
välja det positiva när vi upplever
traumatiska upplevelser, sorg eller
svåra separationer mm?
Kanske inte för stunden men på sikt.
Känslan av att välja det positiva
måste nog komma av en
övertygelse inifrån.
För alla händelser har ju en uppgift
även om det ibland är mycket
svårt att se det.
Hur kan jag skriva så?
Jag som mist ett barn och går igenom
svår sorg?
Därför jag just gått igenom en svår
period med tre veckor på sjukhus.
Jag har sett psykvården från insidan
på två olika sjukhus i landet.
Upplevelserna av framförallt det
sista sjukhuset är
skrämmande.
Summa summarum efter tre veckor.
Man är en grönsak som ges mat och hjälp
att sova, men sen stannar
maskineriet som skall kallas
svensk psykvård.
Men såren i själen då?
Om man brutit benet eller fått ett
tungt besked om någon hemsk sjukdom.
Då behandlas man på våra sjukhus
på ett helt annat sätt än om det
gäller psykisk sjukdom.
Ändå är detta den vanligaste
sjukskrivningsorsaken bland kvinnor
i Sverige just nu.
Som jag skrivit om förut talar
självmordssiffrorna sitt eget tydliga
språk.
Varje gång det sker beror det på
ett psykologiskt olycksfall
inte ett val.
Hur kan man då välja att se positivt
när man mist ett barn i suicid då?
Jag har inget klart svar på det.
Jag vet bara att jag inte får min
Martin tillbaka...
Och då får jag istället försöka hitta
något som varit bra mitt i det hela.
Plocka russinen ur kakan som
vi brukar säga.
Använda mina erfarenheter till
något positivt så att inte hans död
varit förgäves.
Kanske låter det hårt men då får ni också
tänka på att jag kan inget annat göra.
Det handlar inte längre om att vara stark
det handlar om att göra val.
Jag väljer att på sikt engagera mig
mot psykisk ohälsa och att hjälpa till
att motverka att så många tar
sitt liv.
Hur och på vilket sätt det får
framtiden utvisa.
Jag tror mycket på att psykisk hälsa måste
tas upp mycket mer i skolorna.
Skolplanen går bara ut på att vi
skall utbilda våra barns hjärnor.
Men vi glömmer att utbilda hjärtat och
själen.
Det många idag inte vet är att många av
de som överlevt suicidförsök ofta
började tänka på detta som en utväg
redan i 7-8-9 års åldern.
Genom att prata och lyfta bort
skammen och skulden i samhällssynen om
psykisk ohälsa så når vi långt.
Djupa tankar men ack så viktiga...
Kram Pia
11 kommentarer:
Tänkvärda ord.
Kram till dig:)
Tack för dina ärliga tankar. Det är ju så att vi styr med vårt val av synsätt. Sen händer saker som vi inte styr över men sina egna tankar kan man välja riktning på.
Starkt av dig att orka engagera dig i en viktig fråga. Min mor hade det kämpigt då jag växte upp och då var det inte tal om utbrändhet utan svaga nerver sa man. Stackars lilla mamma så hon led ibland. Det blev bättre med åren.
Kämpa på du sega kvinna.
Kram på dig
annika
hej pia!
skönt att få några rader från dig å höra att du reder dig och verkar så övertygad i dina tankar.
Beträffande den sk psykvården så blir man ju helt matt...har en dotter som fått prognosen bipolär för ett tag sedan så nu famlar jag efter kunskap och information för att kunna stötta henne men känner mig rätt vilsen,ensam och rädd. Som mamma känner jag också en sådan skuld och skam som inte kunnat hjälpa henne tidigera ( hon är 25år nu)vi har mest trott att hon varit en tempraments full dam med lite egna ideer om saker och ting och låtit henne hållas...hon har NOGA dolt sitt handikapp..i alla dessa år!! herre gud.
Som du skriver så måste vi prata mer öppet om själen och känslor men var/när börjar man..livet är ju redan från början så prestationsinriktat att barn i förskolan kan visa stora tecken på stress.
Vi föräldrar missar lätt viktiga signaler i all vår välmening i frågan om att puscha på våra älskade barn om önskan till välgång och karriär..tiden räcker liksom inte till alla gånger för eftertanke och kontemplation.
ord och handling är ibland så långt ifrån varandra..men att börja prata om problemen och lätta sina hjärtan till förstående och kloka personer är en bra början.
Tack för dina rader, kan DU så kan jag
Stor kram Mia
Så klok skrivet om en svår fråga. Jag tror att alla eller nästan alla i vuxen ålder har (eller har haft) någon i sin närhet som drabbats. Min mor fick vid pensionen svår psykisk sjukdom som slutade med tom elchocker, Hon levde senare till 94 års ålder relativt frisk. Vissa omständigheter och en totalt nertystad familjetragedi där mammas lillebror tog sitt liv. (han hade barn o familj)tror jag bidrog till hennes sjukdom. Jag tror därför det är jätteviktigt att alla i en familj när tiden är lämplig bör prata om sina upplevelser
Dina bilder är så vackra så jag häpnar!!
Önskar dig god bättring och ett bra år 2015. /Kram
Fina Pia, du finns ofta i mina tankar <3
Kram/Lena
Jag beundrar dig för din klokhet och din styrka trots det svåra du har gått igenom.
En stor kram till dig Pia. Du är en varm famn för många som behöver tröst och styrka.
Gott att du delar med dig.
Åsa.
Hoppas att du får kraft att orka se positivt mitt i allt det svåra som du bär på. Tråkigt att höra att vården inte fungerar bättre, men hoppas att du ändå kan få den hjälp du behöver för att orka se framåt. Sköt om dig på bästa sätt och var rädd om dig!
Otroligt vackra vinterbilder!
Många kramar
Elisabet
Tänker också på hur viktigt det du skriver är, vi måste försöka se det positiva i allt. Även i det som inte går att förstå meningen med..
Vården är duktiga på sånt som är rent uppenbart, som att gipsa ett brutet ben, öppna täta kranskärl och de är duktiga i många fall på att medicinera bort symtom, men när det kommer till att verkligen få människor friska när bilden är mer komplex då finns det mycket mer att önska!
Jag har själv valt den alternativa vägen med homeopati, kiropraktik, akupressur, healing och personlig utveckling. På min väg har jag mött människor som verkligen har förstått, som väglett mig till att få de svar jag behövt, och som visat mig verktyg att använda för att kunna hantera livet på ett bättre sätt.
Det finns nog inget som är svårare att förändra än sina egna tankar och det är så lätt att trilla in i gamla mönster när man minst anar det, men det går absolut att förändra! Med medvetenhet och med stor acceptans till sig själv så går det!
Du skriver så fint om att vilja sitt eget bästa. Det är verkligen något att ta till sig ända in i vårt allra innersta, att vilja sitt eget bästa. Det finns automatiskt en positivitet i det!
Jag är så glad över att du tar upp såna här saker, de behöver verkligen belysas och pratas om!
Vill bara som en parentes tala om att mitt inlägg om Suicide Zero har varit uppe som klar etta i marginalen på min blogg ända sen du uppmanade oss att göra ett inlägg om det. Det visar att de som är inne på bloggen läser det där inlägget om och om igen, och jag skulle tro att många också länkar vidare till din blogg.
Det du skriver berör, känns verkligen viktigt och jag hoppas du har människor omkring dig som stöttar dig i det som är just nu!
Önskar dig allt gott Pia!
Varma kramar
Birgitta
Vi som gått igenom ett trauma och förlorat ett barn i en trafikolycka kommer nog aldrig att bli densamma som förut,men här kämpar vi på och försöker stötta och hjälpas åt så gott det går för att ge änkan och de faderslösa barnen all hjälp de behöver, men ibland undrar man hur vi ska orka som pensionärer. Det får bara inte hända en grej till. Oro skapar negativa tankar som påverkar kropp och själ. I år kommer det iallafall att bli ett lugnare år enl. Feng Shui . Se mina årsprognoser.
Krya på dig!
Luna
Det är inte nog med att man inte mår bra någonstans man skall försöka ta sig igenom en mur i vården och det känns inte rättvist. Hoppas du får styrkan.
Kramar
Agneta
Skicka en kommentar