Ljus
Idag tänder jag ljus för Christopher.
En kille jag inte kände,
men som är ännu en i raden av unga
människor som dött i
psykisk ohälsa.
Hans föräldrar startade en manifestation
där vi alla skall tända ett ljus
den 18 februari
för de som på olika sätt
dött av psykisk ohälsa och andra
psykologiska olyckshändelser.
På detta sätt vill vi få våra politiker
att förstå hur allvarligt läget är.
Hur Sveriges psykvård inte fungerar
och hur många förtvivlade
föräldrar, anhöriga och vänner som
sitter runt om i vårt avlånga land
och sörjer och saknar...
Jag tänder många ljus för min
Martin,
och alla andra
fina ungdomar som inte orkat.
Jag lever med en framtidsvision.
En vision om att vi skall börja ta hand
om varandra och finnas för varandra.
Att inte statusprylar, utlandssemestrar,
märkeskläder, träning och perfekta kroppar
skall gå före det varma och
mänskliga.
Där det inte är vårt yttre som räknas,
utan vårt inre...
Ett samhälle där det inte är en skam
eller något fult att må dåligt
psykiskt.
Där vi förstår att vi måste ta hand om
varandra, visa omtanke, stötta
och fråga våra ungdomar hur de
egentligen mår...
OCH stanna kvar och lyssna på
svaret.
Så tänd ett ljus ni också och låt
lågorna fladdra runt om i
hemmen som ett minne av alla de
vackra själar vi mist...
Men också för att manifestera att
inte fler skall dö i
psykisk ohälsa!
Men också för att manifestera att
inte fler skall dö i
psykisk ohälsa!
Kram Pia
6 kommentarer:
Vi är en sekund i epokernas ström
Men vårt liv är en oersättlighet
Så innan min låga flämtar till
Och skynningstimmen tiger still
Vill jag vara ett bloss
För de som följer oss
En tid;
Ett ljus på deras stig
En tid;
Ett ljus i deras liv
ur Ljuset av Björn Afzelius
Jag har haft samma tankar som din son. Det är för mig ett nytt perspektiv att läsa om hur anhöriga upplever livet efteråt. TACK för ditt mod att skriva om din son.
Tänder många ljus för det mörker som så många känner idag, och som utbildad alternativterapeut stöttar jag också (helt gratis) flera unga personer som brottas med tunga tankar. Jag gör det inte som ett jobb, utan för att jag vill, för att jag inte bara kan blunda och gå förbi.
Psykvården arbetar alldeles för mycket med att döva symtom, och att ge likriktad behandling i form av "vetenskapligt beprövad" kognitiv beteendeterapi. Det känns mycket som "quick fix" och där det inte hjälper saknas bredd och mångfald. Det finns mycket att göra och att "se" och lyssna på varandra är en bra början.
Precis som du kommer jag att lägga ner min kreativa butik som jag byggt upp under 3 års tid. I juni stänger jag dörren till butikslokalen för sista gången och det känns bra så.
Jag vill växla spår, men är ännu inte klar över hur vägen framåt ser ut, bara övertygad om att det kommer att visa sig!
Varma kramar till dig Pia <3
Birgitta
Ditt inlägg berör verkligen.
Håller med dej, att det måste göras någonting NU!
Alla dessa barn och ungdomar som mår dåligt, och vad händer?? Ingenting!! Det är flera år sedan min ena dotter mådde psykiskt dåligt, och var fanns vården?? Inte vet jag. Men jag stred och stred,och stångade mej blodig. Men jag gav mej aldrig!! Trots alla motgångar.
Till slut var det någon som lyssnade och sedan flera år mår hon nu jättebra!!
Ha nu en så bra dag, du bara kan! Kram Annika
Finaste Pia!
Ditt inlägg berör mig så!
Varma kramar!
Jenny
Läste detta efter den 18/2 men jag tänder ständigt ljus för de som inte orkade med längre. En ständig saknad och tankar på Joel och de andra finns varje dag. Smärtan är enorm och stor. <3
Skicka en kommentar