Atelje Skogslyckan

Julen 2015

Julen är så speciell för mig!

Vet egentligen inte varför men den känns

så varm och kärleksfull.

Kanske är det för att man firar den tillsammans

med dem man älskar.

Det är mörkt och murrigt ute,

inne är det pyntat, massor av levande ljus

och härliga dofter...

Jag känner så starkt närvaron av de

jag saknar just kring jul och som vandrat i

förväg.

Imorgon startar resan för mig och sambon 

över Östersjön,

bort från mitt nya hem på Gotland.

Hem till de som betyder allt!

Mina barn och barnbarn.

Det slås in paket, packas och

förbereds för färden då jag stannar en bit

in på det nya året.

För några dagar sen var jag nere i källaren

och letade efter tomtekläderna.

Barnbarnen är nu så stora så det är kul

att få besök av en riktig tomte igen.

Ingen har använt kläderna sedan julen 2011.

De två yngsta sönerna var då 

tio och tolv år gamla, och året därpå

var de för gamla tyckte de...

Jag hittade påsen i källaren och tog upp

tomtemasken och sjönk ner på golvet.

Den som alltid var tomte var Martin och

det var han som sist bar kläderna.

Jag försökte med tårarna rinnande ner

för kinderna känna doften av honom i tyget

men de luktade bara gammalt förråd.

Minnena sköljde över mig och alla jular

for förbi som i en snabbspolande

film...

Sista året han bar den fick jag och min

dotter värsta fnitteranfallet och vi

kunde helt enkelt inte sluta.

Orsaken till detta var att vi inte kunde

hitta den gamla tomtemasken,

utan vi hade i panik åkt och köpt en ny.

När Martin (tomten) knackade på dörren

och vi öppnade så hade tomtemasken så långa

buskiga vita ögonbryn att de hängde långt ner

över ögonen så han såg i stort sett

ingenting.

När tomten sen skulle börja läsa på julklapparna i dåligt ljus med de långa ögonbrynen i vägen kom

nästa skrattutbrott.

Det blev fel både här och där och tomten

han skakade och rösten bröts gång på

gång av skratt.

Så fina minnen jag och mina övriga barn

delar och kan plocka fram.

I år skall min son Peter vara tomte.

Han kommer ta över stafettpinnen från sin

storebror med bravur, och jag är säker på

att vi alla kommer känna

 Martins närvaro.

Julen år också den tid då vi ofta skänker extra tankar till de vi vet på något sätt har det svårt, eller som vi helt enkelt bara 

vill höra av oss till.

Jag har själv fått erfara detta två gånger

de sista veckorna.

Först kom en bok på posten och ett fint

litet brev.

Det var en kvinna som jag känner som pratat med en man som också mist sin son i suicid

och skrivit en bok om sorgen tillsammans

med en psykolog.

Hon hade då tänkt på mig och känt att jag kanske skulle vilja läsa boken och skickade mig ett exemplar.

En mycket fin tanke och det värmde mitt hjärta enormt att någon skänker en extra

tanke till mig!!

Idag var det dags igen då damp ett paket ner

med en vacker vit spetsblus.

Från en annan kvinna som bara känner mig ytligt

som skickat mig ett paket och några fina

rader på ett kort.

De där tecknen av att någon tar sig tid är något som tyvärr är sällsynt idag.

Jag mötte häromdagen en kvinna som jag aldrig mött tidigare men började prata med.

Hon skulle stänga sin butik för det var tuffa tider som nalkades nu efter jul.

Hennes man hade nämligen fått cancerbesked.

Vi började prata om sorg, om folks reaktioner, hur vänner försvinner och allt

det där som alla vi som varit i sorg

eller andra traumatiska situationer upplevt.

Och det gjorde så ont att höra henne

berätta...

Hur vänner hon mött på stan stannat och sagt hej och frågat hur är det?

När hon då svarat att det inte var bra och

börjat berätta då var det många som snabbt sa hej då och sa att det där få vi ta en 

annan dag.

Det är så hemskt att se och höra hur dåliga vi blivit på att finnas för varandra.

För finns det verkligen något som är viktigare än att finnas för dem vi håller av?

Jag tror den allra största orsaken ligger i 

att folk är rädda för hur de skall bete sig

och vet inte vad de skall säga.

Men min erfarenhet är att inga ord behövs.

Kramar och stora lyssnande öron duger

så gott.

Tid är faktiskt det allra finaste gåva vi kan 

ge varandra.

Så därför blir mitt budskap denna jul,

att ni just tar er tid för dem ni

 håller av.

Gör ett besök, skriv en rad till någon

ni tänker på eller inte haft tid med

på länge.

Allra sist vill jag dels dela ett inlägg jag skrev för ca två år sen om sorg och det

jag lärt mig om hur man skall bemöta

dem som just befinner sig i en

svår situation.
HÄR
Jag delar även länken till förra årets
jultext här på bloggen.
HÄR

Jag önskar er alla en varm och
fridfull jul!

Kram Pia