Berättelsen om en sol
Ni får tolka detta inlägg som ni vill.
Ett rop på hjälp?
En verklighetsskildring?
En nulägesrapport?
En inblick i hur det är att vara jag?
En resa in under huden på mig
mitt i min vardag
och sorg...
Jag delar min vardag, mina tankar,
min förtvivlan min rädsla
med er.
I kväll är det 9 dagar sen min son
Martin dog.
Hur känns det att förlora ett barn?
Hur långt är ett snöre?
Det går helt enkelt inte att beskriva
den fysiska och psykiska smärtan.
Den fysiska delen ger sig uttryck på
massor av sätt.
Hjärtat slår enormt starkt och fort.
Du känner liksom hur kroppen arbetar
och förbränner i ett
rasande tempo.
Huvudet är segt, det liksom
"summar" inuti
och det är svårt att fokusera.
Tankar, minnen, praktiska ting allt går
samman till en dimmig röra.
Runt bröstkorgen sitter det som ett
brett spännband.
Spännbandet är alldeles för hårt spänt
så det är svårt att andas.
Det smärtar från bröstet...men inifrån.
Ibland på vänster sida, ibland
på höger.
Ibland skakar jag okontrollerat,
vilket följs av en ömhet i hela kroppen
eftersom man hela tiden
spänner sig.
Ibland gör det ont i nacken,
med jämna mellanrum slår det lock
för öronen.
Ibland gråter jag stilla, ibland hejdlöst.
Nästa minut skrattar jag och får
krampaktiga fnitter-anfall när jag minns
och tänker på Martin och sånt som
jag upplevt tillsammans
med honom.
Ibland bränner ögonen av torrhet och
gråten sitter inombords.
I spegeln ser jag en blek blondin med
blodsprängda ögon som ju måste
vara jag?
Mitt i allt detta skall vardagen
fungera.
Jag har fyra älskade barn som mist
sin bror och som måste ha sitt.
Praktiska ting som att ordna allt kring
min sons hus, fordon, post mm.
Planering av hans begravning,
där varje litet beslut känns overkligt,
omöjligt och plågsamt att ta.
Att vara lyhörd för alla inblandade
och lite som en spindel i nätet,
eller som jag känner det..
som en sol.
Stödet i saknaden efter Martin är
enormt stort!
En del skriver sms eller meddelanden
på face-book.
En del kommer hit och sitter i timmar
och pratar.
En del sänder blommor och hälsningar.
Många ringer och vill hjälpa och
visa oss sin omsorg.
Jag svarar inte i telefon, klarar inte
den biten ännu, utan andra träder in.
Bli inte ledsna på mig för jag inte klarar
svara på sms och meddelanden.
Är så oändligt tacksam mot er alla skall
ni veta!
Och nu kommer förklaringen vad jag menar
med solen och min överskrift.
Jag försökte tänka mig in i en symbol
som beskriver hur jag känner mig.
Då dök solen upp!
Jag är den runda gula solen i mitten
och allt runt omkring är strålarna in
till mig.
Alla människor, allt det praktiska
allt strålar in till mig.
Minsta lilla sak blir till en stråle...
Och nu tänker jag berätta om en av de
saker mitt i allt det här andra
som tynger mig lite,
eller faktiskt en hel del.
Jag kan inte ringa till en arbetsplats
och säga så här.
-Detta har drabbat mig och nu orkar jag inte utan måste vara sjukskriven ett tag.
Mitt i allt detta måste jag jobba
annars har jag inget levebröd.
Jag måste hitta vilka delar i företaget
som jag kan fokusera på.
Jag orkar inte försöka sälja inredningsreportage.
Jag orkar inte göra målnings eller
stylinguppdrag.
Vad är det viktigaste och vad är det
som känns mest glädjefyllt?
Jo mötet med mina kunder och det kreativa.
Därför är det så viktigt för mig att
folk kommer till butiken.
Att jag får träffa er.
Har inte själv varit i butiken
den sista veckan,
men kommer försöka imorgon.
Och nu vill jag att ni som bor i trakterna hjälper mig med detta!
Var inte rädda för min sorg för den
kommer jag att få leva med.
Den är en del av mig och min framtid.
Kom till mig och fundera inte på
vad ni skall säga eller hur ni skall
bete er mot mig.
Jag kommer inte vara ensam utan ha
hjälp av anhöriga och vänner.
Börjar jag gråta är väl det helt naturligt,
då kan vi gå ut bakom i mitt lilla kök.
Jag är samma Pia som alltid bara
lite ur balans och i enormt behov av
kärlek och stöd.
Man behöver faktiskt inte säga
något als om man inte vill!
Snälla ni! sluta inte komma till mig utan
hjälp mig igenom så att mitt
företag kan fortsätta att vara
mitt levebröd och ge mig
livskvalitet!
Resten av veckan kommer jag försöka
julpynta butiken inför
extraöppet och gammaldags julskyltning
på söndag mellan kl 14-17.
Denna vecka är butiken öppen tisdag
och lördag och som sagt extra öppet
på söndag.
Från nästa vecka gäller ordinarie
öppettider, alltså tisdag, torsdag
och lördag!
Varmt välkomna!!
Återigen jag delar det jag upplever
med er alla, och hoppas genom min
öppenhet här på bloggen att både kunna hjälpa mig själv, min familj och andra i liknande
situationer.
Många kramar
Pia
Skickar massa kram Pia <3
SvaraRaderaMarie
En massa kramar skickas till dig från mig :)
SvaraRaderaMaggan
Kära Pia, jag önskar jag bodde närmre så att jag kunde komma till dig som både kund och vän. Förmodligen skulle jag också gråta över din oerhörda sorg.
SvaraRaderaKärlek och varma tankar till dig,
Kramar
Cia
Hvor må det være svært at sætte ord på en sorg så stor...men det kan du.
SvaraRaderaVi har nok alle oplevet at miste en elsket person, selv har jeg mistet mange men værst var nok min ægtemand.
Men at miste et barn kan man ikke sætte sig ind i, det er en tanke man ikke tillader sig selv at tænke.
Jeg har været tæt på min kusine som mistede sin 7 år gamle datter til cancer.Det var forfærdelig for selv om vi alle trøstede,krammede kunne det ikke hjælpe hende. Hun var utrøstelig og vi andre også fordi vi ikke kunne give hende den.
Tiden er nok det eneste der virkelig kan hjælpe, at få det lidt på afstand.
Mit hjerte græder for dig og jeg ville sådan ønske jeg kunne give dig Martin tilbage.
Knus Lisbeth
Kjære Pia =)
SvaraRaderaEn veldig sterk lesing dette .. Jeg mistet min mann i fjor sommer , Stod akkurat i samme situasjon som deg nå. hadde min egen butikk.. Når min mann ble syk hadde jeg akkurat flyttet inn i nytt lokalet. 2 mnd senere døde han. Jeg kjenner igjen dette med og kunne gå til legen og be om en sykemelding. At mennesker rundt kan håndtere deg og sorgen .. ikke ignorer, møt den sørgende , man trenger ikke si noe , Det er ikke alltid man vet hva man skal si , Bare vær tilstede... Jo Pia jeg kjenner sorgen du bærer nå. Det og miste noen av sine nærmeste er kjempetøft. Og man må tillate seg og få lov til og sørge, bruke den tid det tar. en dag gråter man en annen dag ler man for så og gå rett i kjelleren i neste øyeblikk. Sånn er sorgen. For den sørgende må leve med sorgen 24 timer i døgnet, oss andre kan kjenne på sorgen for så la livet vårt gå videre... Pia jeg tenker masse på deg og dine .. Skulle gjerne tatt litt av byrden din..Men dessverre må man bære den selv..men jeg vil gjerne gå ved din side , gi deg styrke klemmer ..For livet går videre...må gå videre... En stor og varm styrke og hjerteklem til deg Pia Hilsen Kerstin D. R.
Önskar också jag bodde lite närmare så jag kunde komma och krama dig .Det du beskriver är nog precis som sorgen är .Jag minns också efter min mans brors bortgång då jag just hade öppnat min affär hur tungt det var med alla som kom med blommor man blev påmind varje dag ,jag tror det blir tungt för dig men man tar sig igenom allting fast det tar tid .Det är nog bara bra att skriva av sig sorgen och så småningom ilskan för den kommer också efter en tid . Styrkekramar Nette
SvaraRaderaEn jättekram får du från oss båda - den är virtuell nu men jag lovar att när jag ser dig ska jag ge dig en äkta kram, en styrkekram, så långt det nu är möjligt!
SvaraRaderaOh,vad jag tänker på dig och din familj.Jag förknippar dig med glädje och allt vackert.....och så händer något som överskuggar allt detta,men ljuset finns ändå kvar . Det är ju bara som en tunn tråd emellan glädjen och sorgen....dom vandrar tillsammans....
SvaraRaderaDu är i mina tankar!!!
Kram Margareta
Styrkekramar till dej.Vi har inte träffats,men du har gett mej så mycket inspiration genom din fina blogg.Om jag bott närmre,hade jag tittat in till dej o varit ett stöd som medmänniska.Nu går mina tankar till dej tillsammans med en varm kram Marianne
SvaraRaderaTvå enkla ord .......Du berör <3
SvaraRaderaJag skriver som flera här, önskar jag bodde närmare. Fina goa Pia, du är så stark. Och det finns inget sätt och ens tänka sig hur du har det. Varm kram från mig
SvaraRaderaAnnaMaria
Så förfärligt. Ingen människa skulle behöva vara tvungen ett överleva sitt barn. Även om barnet är äldre. Jag beklagar verkligen din sorg.
SvaraRaderaGilla
Med tårar läser jag dina ord! Livet är så skört och plötsligt händer det värsta som kan hända! En stor kram skickar jag till dig så här över nätet! Kram!!!!
SvaraRaderaJag har tankar på att skriva något ur en bok av en filosof som heter Epiktetos "Handbok i Livets konst" men det kan rätt bli fel när utrymmet här är så begränsat. Men du kanske stöter på boken vid tillfälle.....Sänder tankar med förhoppningar att tiden hjälper dig genom detta ofattbara. Kram
SvaraRadera
SvaraRaderaTänker på dej!!!
Kram på dej!!
Jag hade kommit till butiken men bor så långt bort!!!
Kram chatrin/Blomkattis
Så himla vackert skrivet. Känner dig inte men var inne i din fina butik för ett tag sedan och kommer absolut igen. Beklagar verkligen din sorg. Många styrke kramar! Cecilia
SvaraRaderaLilla söta Du, jag förstår lite hur Du känner. Det kommer att vara så många stunder, när Du bara tycker allt är ett stort hål.
SvaraRaderaSvart hål, Du möter detta bra , om nu något kan vara bra. >Men det ger intryck av att Du har den styrkan som krävs, tillsammans med de två små pojkarna också.
Det är bra att Du måste jobba, bättre än att gömma sig.
en varm kram till Dig
kram från Hajan
Å Pia vad jag önskar att jag kunde vara hos dig <3 Du & din familj finns ständigt i mina tankar...du förklarar så exakt dina känslor & jag känner igen dom fullt ut...tårarna rinner...
SvaraRaderaJag hoppas att vi får en möjlighet att träffas, nån gång framöver, jag vill bara krama om dig länge & mycket <3
Kramar Carina
kattarsel@live.se
Gråten har stockat sig halsen, och en tår rinner utmed kinden....jag hittar inte orden jag vill säga så jag sänder dig bara en famn av styrkekramar <3
SvaraRaderaViveka
Känner dig bara mycket lite men mina tankar är hos dig o mina böner. Du ger av din innersta känsla. Du sätter ord på det svåraste. Kram från Annelie.
SvaraRaderaKänner dig bara mycket lite men mina tankar är hos dig o mina böner. Du ger av din innersta känsla. Du sätter ord på det svåraste. Kram från Annelie.
SvaraRaderaMånga varma tankar till dig och din familj!
SvaraRaderaVad fint du skriver,Och att du orkar ta dej tid och dela med dej av dina tankar och det jobbiga ni går igenom här på bloggen. Skickar allt ljus o kärlek till er.
SvaraRaderakram Annika
Men kära nån vad hemskt....känner med dej....min bror dog alldeles för tidigt också...i hjärntumör...det var det hemskaste jag har varit med om....men jag förstår hur hemskt det måste vara för dej och din familj...konstigt nog så läker tiden alla sår....fast det kanske inte känns så just nu...men jag skickar många styrkekramar till dej.....
SvaraRaderaBritt
En sådan händelse går inte att ta på eller att skriva något utan jag skickat dig ett ♥ // Maria
SvaraRaderaMina tankar går till dej och din familj...Kan inte ens föreställa mej vilken fasansfull tid ni har framför er och vilken smärta ni befinner er i...Styrkekramar till er
SvaraRaderaDu berör med dina vackra ord.
SvaraRaderaStyrkekram,
Jenny
Kära vän!
SvaraRaderaÄr ett fantastiskt inlägg, som du orkat skriva!
Just detta hur man känner och upplever sin sorg!
Sen just detta du skriver, att man skall vara som vanligt mot dej,det är ju precis så! Kan sedan även förstå, dom som inte vet hur de skall behandla dej eller vara mot dej, så därför är det extra viktigt, att du just berättar det!
Skickar en stor kram!! /Annika
Sänder dej massor av styrkekramar & tankar fina Pia .Kramar Rita
SvaraRaderaOj, oj,oj så jobbigt för dig och dina nära!
SvaraRaderaLider med dig, man ska inte behöva överleva sina barn!
Känner dig inte alls, är bara imponerad av dina grejer och din fina blogg, men sitter ändå med tårar rinnande på kinderna. Hoppas att du kan finna styrka i dina andra barn och dina barnbarn.
Känner dig som sagt inte men jag skickar ändå en styrkekram till dig!
Kram!
Jeg skulle ønske jeg bodde i nærheten, da skulle jeg kommet og kjøpt alle julegaver jeg har igjen, hos deg :)
SvaraRaderaTakk for at du setter ord på en slik vanskelig opplevelse og deler dem med oss. Vi som ikke har opplevd dette kan ikke forestille oss en så uendelig stor sorg og stort tomrom!
Jeg håper butikken din blir fylt frem mot jul og at du får så mye hjelp som det går an.
Ønsker deg ALT DET BESTE og sender deg en stor god klem :)
Bor tyvärr för långt bort för ett besök i butiken, men jag hoppas du får många kunder i fortsättningen också.
SvaraRaderaLycka till på din svåra väg!
Kramar Agnetha
Det är starkt att du kan uttrycka dig som du gör Pia! Att kunna beskriva sorgen, ge den ett ansikte både för dig själv och oss andra och dessutom tala om vad det är du önskar av dem som finns runt dig.
SvaraRaderaJag säger som många andra här att jag önskar jag bodde närmare så jag kunde komma till butiken, men jag får nöja mig med att skicka dig en varm kram och tanke!
Birgitta
Varmaste kramar till dig och familjen
SvaraRadera
SvaraRaderaSkickar styrkekrama, och ork att komma igenom den svåra tiden.
Kramar Margaretha
Pia - det är många gånger som jag har förundrats över din kraft och din styrka.
SvaraRaderaJaaa, du är verkligen som en sol..... Du sprider värme, du fullkomligt sprakar av energi, du strålar, du delar med dig av sådant som andra behöver få ta del av för att kunna växa, du är intensiv och ibland bländade och oerhört, oerhört kraftfull.
Jag har mött såväl den där sprudlande, glada tjejen som den kloka, insiktsfulla kvinnan och jaaaa, du är verkligen mångfacetterad. Du slutar liksom aldrig riktigt att förvåna.
Och nu - mitt i denna oerhört svåra stund så finner du någonstans kraft att dela med dig och jag bara önskar så starkt att jag kunde skicka dig en stor, varm, kärleksfull kram som skulle liksom bädda in dig i någon slags lindring.....
Kärlek till dig söstera mi <3
Jag har inga fina ord att komma med..... men tänker på dig och hans små barn.
SvaraRaderaKram Elisabeth
Åh vilket fiint skrivet inlägg! Tårarna rullar på mina kinder. En stor varm cyberkram kommer från mej till dej ♥ Gunilla
SvaraRaderaPia! En sån ofattbar sorg - och så fint du har skrivit om det oerhörda som hänt! Vilken styrka du visar upp!!! En sån fin son Martin måste ha varit. Så fina minnen du kommer att ha, när den största tomheten och saknaden lagt sig. Det tar tid! Nu är det snart 3 år sedan vår dotter gick bort, och först nu börjar jag/vi kunna hantera det. Ändå vet jag, att även om vi mist en dotter, så kan jag/vi aldrig förstå just din sorg, för den är unik. Och med allt fint du redan skrivit, så tror jag du kommer att hitta just din väg att hantera din/er sorg. Bamsekramar från en av dina kunder - Agneta
SvaraRaderaSå fint och starkt du skriver! Varma kramar skickar jag dig!
SvaraRaderaMirandaMaräng
Så fruktansvärt! Jag arbetar själv inom sjukvården och jag ser mycket sorg i mitt yrkesutövande. Detta är nog någonting av det svåraste som kan upplevas. Sorgen är stor och kommer ta tid att ta sig igenom. Den kommer tillbaka då och då för att breda ut sig och den drar sig tillbaka lite grand ibland också. Tid, det får ta tid. Det skall ta tid. Jag tror att det är viktigt att få känna efter, att sorgen får ta plats. Att ha nära och kära, nära. Att låta naturen breda ut sig, jag tror att naturen är läkande i sig. Skogspromenader. Tystheten. Tiden läker inte, alla sår men, tiden krymper med tiden ihop dem för att göra dem mindre och mindre. Kram/Monica
SvaraRaderaHej Pia!
SvaraRaderaSänder många varma tankar och kramar till dig!
Kram Ann.
Herregud, mitt hjärta stannar i kroppen! INTE NU IGEN! Vår son dog också efter krock med älg den 8 juli i år, 37 år och efterlämnade treårig dotter och gravid hustru.
SvaraRaderaHans bäste kompis som körde överlevde utan synlig skada. Det hände på riksväg 40 strax norr om Ulricehamn före kl. 23 kvällen då det inte ens var riktigt mörkt. Kompisen måste leva med detta trauma resten av sitt liv. Han hade inte ens kört för fort.
Oskars plötsliga död har förändrat allas vårt liv. Att förlora ett barn är det största helvetet på jorden. Jag känner igen mig i alla dina sinnesstämningar. Jag fick ta hjälp av psykolog att lära mig andas igen ( i kvadrat) Det hjälpte lite att jag kände honom i mina händer varje dag också länge.
De första månaderna gick vi i ett töcken,men som du säger stödet man fick och fortfarande får från alla är enormt stort. Bara en liten procent av bekanta vågar inte ta kontakt utan undviker.
En positiv sak är i alla fall att barnet som svärdottern väntar är en son. Vi tror alla att det är en ny liten Oskar.
Förlåt en tung och lång kommentar, men man bara måste få prata om det! Inte tiga. Dina ord är så vackra.
Jag skrev om olyckan först efter en månad i mitt blogginlägg 'Outsäglig sorg' och efter begravningen hade varit. Där finns också en dikt jag skrev till minne av Min Oskar.
Tusen varma kramar från Luna
om jag hade kunnat komma till din butik så hade jag GÄRNA gjort det.. Underbart och ärligt inlägg, starkt av dig..
SvaraRaderaha en fin dag och fin veckan, så bra du kan ha det ..
kram