Atelje Skogslyckan

Saknad!

Idag blir det ett långt, personligt 

och känslofyllt

inlägg.
Bilderna på min vårplantering i torsdags,
får symbolisera texten.
Blommorna är avnoppade av rådjuren och
hänger av frost...

I dagarna skulle min goa lilla svärmor fyllt år.

En sån tapper människa 

så märkt av sin sjukdom.

Bägge benen var borta, svår diabetes, 

hemska liggsår efter sjukhusvistelser mm.

Men hennes sinne var alltid glatt,

alltid lika omtänksam mot allt och alla.

Ni vet en sån där människa som man bara

älskar och

tycker är så vacker för att ögonen 

har ett sånt ungdomligt liv!

Tyvärr fick hon leva åtskild de sista 

åren från svärfar,

då han fick flytta till hemmet.

Även han satt i rullstol märkt efter stroke

och hjärtinfarkt.

För tre år sedan fyllde hon 80 år.

Hon bekymrade sig mycket för födelsedagen.

Hon ville så klart gärna fira men oroade sig

eftersom hon inte klarade av själv att få hus och

allt i ordning.

Därför ordnade jag och min man firandet

i Skogslyckan.

Hon var så lycklig och tacksam!

Denna dag var hon vacker som en dag,

hon strålade som en liten flicka.

Hon fick ett vackert halsband och armband av oss,

som glittrade ikapp med hennes ögon. 

Tre dagar senare somnade hon in i 

sängen om morgonen.

Min man hade varit hos henne bara någon timme 

tidigare, och tagit in tidningen och 

släppt ut hunden.

Min man och hans syskon for till hemmet

för att berätta för sin far

att mamma var borta.

Innanför dörren till hemmet möter de en sköterska

med bärbar telefon som säger:

Ja men där är ni ju, har försökt ringa

er för pappa har blivit så dålig...

Fyra dagar senare dog svärfar, han kom aldrig

till sans, och vi kunde aldrig
berätta att hans livskamrat
var borta.

Jag tror svärmor flög förbi sin

älskade och viskade i hans öra

nu sticker vi...

Dubbel begravningen var vacker och de

fick följas åt enda till slutet.

Och svärmor fick med sina

vackra smycken hon fått, och var

så stolt över.

Förr oss var det en tid så smärtfylld och tung.

På mindre än två månader mista vi tre av

fyra föräldrar.

Min pappa gick ju bort på min

födelsedag i februari.

Men minnena finns kvar av dessa underbara

människor som berikat vårt liv.
Och prövningar är inte bara av ondo,
de gör oss till de personer vi är.

Kommer ni ihåg versen jag skrev som handlade

om kulan med de vassa taggarna.

Den finns nu kvar som en skatt i

mitt hjärta.

Kram Pia